dennisjohansson75

" En vän gav mig en länk till en väldigt otäck text.
Den handlar om hur en ung kille blev brutalt misshandlad till döds av nazister för 12 år sedan.
Debatten blossade upp, då.
Varför ska det till något så ofattbart för att folk ska förstå och reagera?
Varför pratar vi inte om det fortfarande?
Är det någon som känner igen namnet i rubriken?

Läs om händelsen och se bilden på Johns döda kropp, om du tror att du orkar... "
(ovanstående är ett utdrag från min väns blogg)

VARNING: OTÄCK BILD LÄNGRE NER I ARTIKELN


TILL MINNE AV JOHN HRON

Det är onsdag kväll, en av de allra sista dagarna av sommarlovet. John ska börja skolan på måndag, åttonde klass. Han bor i Kungälv med sina föräldrar. Fadern är invandrare från Tjeckoslovakien. Johns stora intresse är kanot, och i juli har han varit i Oxelösund och tävlat i ungdoms-SM och fått bronsmedalj.

Innan sommarlovet är slut har John och en kamrat beslutat att tälta ute vid Ingetorpssjön, ett populärt tillhåll för traktens ungdomar. Johns mor skjutsar dem ut och hon känner sig lite orolig. Sjön ligger åtta kilometer från hemmet. Pojkarna tycker hon är sjåpig. Det är ju så pojkar tycker om oroliga mammor. När hon släppt av dem följer de stigen till klippudden vid den södra änden av sjön.

Det är där de ska campa.

Det är någon gång mellan åtta och nio på kvällen. Pojkarna reser tältet och tänder sedan en eld vid stranden. De ska grilla korv.
Ingen av dem vet att det här är John sista kväll i livet. De sitter och pratar och har roligt. Vad pratar de om? Sommaren som gått? Musik? Kanot? Flickor? Mopeder? Skolan som ska börja?

Mordet

Det är elden som lockar till sig Johns mördare.
Fyra ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring och en femtonåring, alla skinnhuvuden och nazister, har också sökt sig till sjön, till en annan udde.
De har laddat upp rejält med öl och sprit. De skriker över till John och hans kamrat, men får inget svar. De beslutar sig för att se efter vilka som är borta vid elden. Kanske kan det bli en rolig kväll. Där kan ju finnas någon att bråka med.

Femtonåringen sänds iväg som spanare. Han blir förtjust: en av pojkarna vid elden är John Hron, en pojke han inte gillar. Han har under läsåret bråkat med John och mobbat och slagit honom i skolan, till och med hotat att döda honom. I skolan går han under namnet Rambo.

Ingen kan säga varför han bråkat med John, kanske beror det på att han, till skillnad från andra elever, inte varit tillräckligt undergiven. John är visserligen lång, över 180 cm, och kraftig, nästan 70 kg, men nu har Rambo uppbackning.

Femtonåringen återvänder till sina kamrater och meddelar att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han vill att alla ska följa med och ge John stryk, ja, han föreslår till och med att man ska slå ihjäl honom.

De andra vill dricka ett tag till, och det kan de lugnt göra. Stigen från pojkarnas tältplats tillbaka till vägen går nämligen förbi den plats där de just nu sitter och dricker. Mellan halv elva och elva klampar alla fyra in hos John och hans kamrat.

Misshandeln inleds omedelbart. En av artonåringarna kastar en flaska i huvudet på John, och börjar slå och sparka på honom. Han faller omkull.

John ska säga att han älskar nazister. Han vägrar och får stryk tills han gör som han är tillsagd. Han får mer sparkar ändå, kanske för att han tidigare uppenbarligen ljugit och sagt att han inte gillar nazister.

Femtonåringen tar vid och ger John flera sparkar, varav en mycket hård träffar John i bakhuvudet. Vid det här laget är John skräckslagen. Åtminstone tre i gänget attackerar honom, ofta utan någon som helst förvarning, också bakifrån. Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna som klot, och han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram och tillbaka.

Han darrar och sitter till slut på huk med huvudet i sina händer för att i möjligaste mån skydda sig mot mer sparkar och slag. Det hindrar inte att han får mer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar i sidan och mot huvudet. Gång på gång faller han omkull av de våldsamma sparkarna. Någon slår honom med brinnande ved i nacken. Någon knuffar omkull honom i elden. De tänder eld på pojkarnas tält. De stjäl och förstör deras saker. John och kamraten ber att få gå hem, men det får de inte. I stället fortsätter man att misshandla John med sparkar och slag. Till slut blir han liggande. Hans ansikte är blodigt och svullet.

Bilden av vad som händer under de ohyggliga timmarna är oklar. Mördarna minns inte, eller vill inte minnas, så mycket under polisförhöret. De skyller på varandra.

Ibland gör de uppehåll i tortyren. De ber hycklande om ursäkt, säger att sparkar och slag varit misstag, bjuder John på öl och anslår försonliga tongångar. Ingenting tycks dock kunna hejda nya utbrott av våld. Det räcker inte att John mot allt vad han tror på har sagt att han gillar nazister. Han måste ha mer stryk ändå. Det är katternas lek med råttan, och de njuter av hans ångest och rädsla. Det är en berusande känsla för dem att så totalt ha en pojke som skakar av skräck i sitt våld.

Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön.
John kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad och rädd, men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker skinnhuvudena att det inte var så bra att kasta i John. De kan ju inte slå honom. De skriker åt honom, kräver att han ska komma tillbaka, men han svarar inte, håller sig kvar ute på sjön i en kvart. Någon kommer på att tvinga kamraten att ropa att han kommer att få stryk i Johns ställe om han inte återvänder. Livrädd som han är gör han så. Han ropar på John och vädjar att han ska komma tillbaka, och John svarar på hans rop.

Uppgifterna om vad som nu händer är osäkra, och klaras aldrig riktigt ut under polisförhören. Det enda man vet är att en av artonåringarna och sjuttonåringen nu går och att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig.

Det är just i det ögonblicket John fattar ett ödesdigert beslut: han vänder åter in mot land. Är det av oro för kamraten? Tror han att alla kommer att gå, eller tror han att bödlarna inte ska slå honom mer? Han har ont och han är rädd, men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar känner. Han är bara fjorton år.

Vi kan inte veta hur John tänker i det ögonblick han börjar simma in mot stranden, men hans beslut får ohyggliga konsekvenser för honom.

Femtonåringen och en av artonåringarna står och väntar. Det är de två som varit mest aktiva under misshandeln, och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar fart med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen flykt. Ett knytnävsslag mot ansiktet fäller John till marken. Han ramlar baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas över till en gräsplätt. De båda mördarna vill göra det bekvämt för sig när de ska sparka honom. Hårda, hårda sparkar träffar hans huvud, men han värjer sig nu inte längre med sina armar.

Bödlarna ser att John rör sig, men han skriker inte, han bara vrider sig i plågor, mumlar något de inte kan förstå. Nu är katt- och råttaleken slut. Det roliga är över. Mördarna är nöjda och lyfter, släpar och rullar John till strandkanten och sparkar i honom. Strax innan han ramlar i hör de honom åter mumla någonting.

Den här gången märker John knappast att han är i vattnet. Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De båda mördarna står kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem lyfter ett finger fastän de förstår att John håller på att dö.

Mördarna vänder ryggen åt den fruktansvärda scenen och ansluter sig till de andra. En av dem berättar att John sjönk som en sten, när de kastade i honom andra gången. Bödlarna drar sig hemåt och lägger sig. Johns kamrat får lift med en bil, kommer hem och slår larm.
Bara några timmar efter att Johns mor skjutsat ut honom till Ingetorpssjön ligger han död på sjöns botten, misshandlad till oigenkännlighet.

Mordet skedde 1995 ( augusti ) och i Januari 2001 släpptes den av mördarna som fått längst straff. Han är idag 27 år och en fri man. Straffet för honom var 8 år (släpptes fri efter 6 år) och för de tre andra blev det 10 månader, 4 månader och en frikändes helt.

1998 skändades Johns grav, någon drog loss gravstenen med hjälp av linor och en bil. Sedan sparkades lyktor och blommor sönder. Någon bestämde sig för att föräldrarna inte lidit nog.

KOPIERA OCH SÄTT IN PÅ DIN BLOGG, VISA ATT DU BRYR DIG!
STOPPA VÅLDET !!!

Snillen spekulerar.

Satt och diskuterade med en kompis på msn under kvällen.

Ja, vi brukar diskutera och gärna om det mesta.

Kvinnor mest såklart, men ändå en hel del annat - bland annat olika tankar i djupare grejer.

Det är kuligt.

Det är spännande.

Det ger inspiration.

Han har precis startat upp med att skriva blogg och han skriver långa tunga och spännande tankeställare till inlägg.

Det är oerhört djupa grejer en del och det gäller att var rejält skärpt för att hänga med i hans texter.

Men de är bra.

De är både rogivande och tankenyfikenhetsinspirationella (nytt påhittat långt härligt ord).

De är oerhört djupa.

Men som sagt bra.

I kväll sa jag till honom att ett inlägg i dag var för lite, jag ville läsa mer.

Istället för att lyda mig så dissade han mig helt för ett ögonblick, vilket han skyllde på läxläsning (vilket troligen är en lögn då det oftast handlar om någon spännande brud på msn som han pratar med, hellre henne före mig, kan du förstå?).

Något senare kom ett dokument från honom plingande ur min msn, en berättelse han skrivit. I alla fall inledningen, för han berättade att det var ett försök till att inleda en bok.

Men att inspirationen och motivationen försvunnit på vägen.

Jag läste med spänning den tre sidor korta inledningen på hans tilltänkta bok - som runnit ut i sanden.

Det jag läst var bra och helt klart en spännande och rogivande inledning på en bok.

Den enda kritik jag möjligen kan ge är två saker:

1) Han blandar huvudpersonen och skriver i "Jagform" och "Hans-form", bestäm dig tack.

2) Kanske lite för mycket personer med redan från början, smyg in folket efter hand, det blir inte så grötigt då.

Jäkligt bra inledning på en bok annars.

Han är en duktig skrivare, speciellt i den här formen - typ novell.

När vi diskuterade ämnet en aning fick jag som jag själv tycker en snilleblixt, som skulle passa oss båda mycket bra.

Min idé är lite tidig i tiden, då den handlar om den kommande sommaren.

Men den är bra tycker jag och den är fullt genomförbar.

Båda behöver komma bort.

Båda behöver hämta kraft.

Båda behöver samla inspiration och motivation.

Båda behöver lugn och ro.

Båda vill skriva.

Norrland.

Fjällen.

Naturen.

Ensamheten.

Stillheten.

Jag föreslog en vecka i fjällen med en stuga, bara han och jag.

Inget snack dagtid.

Extra batterier till våra bärbara datorer.

Ett varsitt metspö.

Vi skulle lämna mobilen hemma och bara vara.

Inte prata med varandra, bara sitta och samla kraft.

Skriva det man känner för.

Kanske en bok.

Kanske en dikt.

Kanske bara skriva av sig lite ilska, kärlek eller inget speciellt.

Det kanske kunde vara en fortsättningsmöjlighet på hans duktiga och bra inledning på boken.

Kanske kunde jag fortsätta skriva på min bok.

Om kvällen skulle vi ta ett par bärs och njuta av den eventuella solnedgången borta i dalen och berätta våra tankar från dagen.

Kanske ta ett parti kort.

För att nästa morgon möta en ny avslappnande dag.

Om det nappar, spelar mindre roll.

Jag tror det kan skapa harmoni, motivation, inspiration och längtan.

Längtan efter en ljusare morgondag.

Efter en morgondag med massor av kärlek och ömhet.

En morgondag för det varma hjärtat.

Fick för mig att skriva några rader igen.

Läs dem gärna och kommentera.

Det var tidig höst, sent i augusti och året var 2006.

Som en köttyxa ven det till i skallen på mig och hela livet rasade som ett korthus uppbyggt på betydligt fler kortlekar än femtio.

Det var kort överallt, mina tankar snurrade dygnet runt och jag mådde så jävla dåligt att jag ganska snart blev sjukskriven.

Jag hade inte gråtit sedan jag var tolv och nu var jag 31 år.

Det kom inte en tår det kom floder och åter floder, det ville aldrig sluta.

Och tankarna snurrade, jag kunde inte sova, jag kunde inte laga mat, jag kunde knappt gå.

Livet var piss och det fanns inget kvar - i det läget.

Det dröjde till efter nyår innan jag gick tillbaka till jobbet och försökte mig på att jobba för full maskin igen.

Många kunde inte förstå att man kunde vara hemma med alla sina tankar och inte på jobbet för att slippa ha de där tankarna.

Det de inte visste då var att det enda jag kunde tänka på var överlevnad för mig och min underbara dotter.

Jag var så mycket under isen att jag vid ett tillfälle fick kalla in akut psykolog, för jag ville bräcka mitt liv - en del av mitt liv som många av er redan känner till.

Det blev också vändningen på den mentala rehabliteringen.

Redan innan jag i oktober 2006 besökte den här psykologen hade jag bestämt mig för att det var ingen annan människa som skulle få ta mitt liv, genom att förstöra för mig så mycket att jag själv var redo att galga.

Ingen.

Jag hade redan bestämt mig för att jag ville vidare i livet för att ta hand om mig själv, men självklart också min dotter.

Hon var naturligtvis också en bromskloss i hela processen, hon fanns ju med mig hela tiden i mina tankar - att gör jag detta så kommer hon...

Nej, jag insåg att ingen människa skulle få förstöra så mycket för mig att det skulle kunna leda till ett slut.

Jag valde inte själv utgången av det som hände, det var någon annan som satte köttyxan i ryggen på mig och sparkade undan benen på mig.

Det var någon annan som krossade varenda dröm som byggts upp och som aldrig någonsin kommer att få delta i dessa drömmar något mer.

Idag har det gått över ett år sedan den här jobbiga hösten, det är nästan på dagen ett år sedan jag tänkte "gå vidare".

Nu känner jag mig gladare än någonsin (räknat senaste året) och ändå har jag hela tiden stött på hinder på vägen som inte direkt varit rogivande.

Jag är redo för att ta ett kliv till i livet, jag är redo att börja bygga på nytt.

Min prinsessa betyder allt för mig och jag har verkligen gjort allt för henne under hela hennes tid på jorden, inte minst då det senaste året.

Jag kan inte säga att jag offrat mycket av mitt eget liv för hennes skull, för det är en självklarhet för mig att hon är nummer ett.

Däremot kan jag säga att det som hände i augusti 2006 har krossat många av mina egna drömmar.

Men nu börjar rutinerna att sitta och det flyter på bra dagligen.

Vi vet båda vad som gäller, vi leker, vi går till dagis, vi äter, vi badar, vi läser och ser på Nalle Puh och vi sover etc. etc.

Livet är verkligen inte enkelt.

Men händelser av den här kalibern medför att man förlorar inte bara den man älskade, man förlorar så mycket mer.

Vänner?

Kontakter?

Tid?

Pengar?

Annan kärlek än den man har i ett förhållande?

Listan kan göras lång, hur lång som helst...

Vad är det då som man saknar mest i det hela?

Den frågan kan jag inte svara på riktigt.

Men tålamod kanske skulle vara det riktiga svaret, jag vet inte - kanske bara.

Varför försvinner en del vänner, varför tar de ej kontakt, varför har de ej tålamodet att vänta in och stötta i en krissituation, varför försöker de inte en gång till osv. osv.

Kanske är det rädslan för att inte veta hur man ska handla i denna situation, kanske är det feghet, kanske är det så att man förväntar sig att den som har krisen kommer att höra av sig när krisen är över, kanske är det så att man endast är en ytlig vän som egentligen inte bryr sig om hur det går för mig...

Jag vet inte, kanske kanske på allt helt enkelt?

Glädjeämnen för mig idag är när min dotter, som lärt sig prata riktigt bra, säger jag älskar dig pappa och kommer fram och kramar om mig.

Det är så jävla vackert och härligt att det måste upplevas för att veta hur det känns.

Första gången det hände brast jag självklart ut i gråt, fast den här gången var det naturligtvis inte i sorg.

Andra glädjeämnen är de få stunder jag får en stund med någon och vi tar en fika och spelar lite kort tillsammans och bara enkelt för det naturliga samtalet.

När jag ser en liten ljusglimt i det stora och känner att ett halmstrå kan bli lite större då känner jag glädje, hopp och förväntningar.

En kram av någon annan människa som vill krama mig gör mig glad, men vem blir inte glad av en riktigt betydande kram, oavsett vilket kön den kommer från.

Jag blir glad när jag ser ett hopp i framtiden vad gäller mitt jobb, att jag kanske kan hitta en annan väg.

Listan kan göras lång även här.

Jag saknar vänskapen.

Jag saknar fotbollen.

Jag saknar kortliret.

Jag saknar någon att prata med.

Jag saknar någon att dela vardagen med.

Jag saknar närheten.

Jag saknar mig själv - jag vill hitta mig själv, vem är jag?

Till viss del har jag svaret på vem jag är och det är de bra sidorna jag försöker tänka mest på, de dåliga sidorna finns ju där ändå.

Jag är en bra pappa, omtänksam, organiserad, snäll, go, kramig, trevlig, rolig, glad, trogen och kärleksfull och romantisk kille som försöker leva upp till detta.

Att vara glad jobbar jag hårt på, ja i grund och botten en glad kille och jag vill sprida glädje kring mig.

Jag har hittat mig själv på många olika plan och jag är förbannat glad för detta.

Under det senaste året har jag haft förmånen att träffa enormt mycket människor inom olika områden.

Jag har naturligtvis försökt mig på att rehabilitera mig genom att tro att hittar jag någon ny snabbt så blir jag hel. Många möten och människor har jag pratat med, tyvärr har jag inte kunnat besvara de som tyckt om mig som den jag är och tyvärr har inte de som jag tyckt varit spännande besvarat mig.

Jag har också blivit medveten om hur jävla ytliga vi människor är, för min del mest hos kvinnor självklart. Det har varit enormt jobbigt att veta om och höra att jag är en toppenkille och omtänksam och snäll, meeeen... och den klassiska dåliga ursäkten, som i och för sig är lite turlig att den kommer för vem skulle vilja höra att man är för "stor" och för "ful" varje gång det skiter sig.

Tänk istället på vilken förlust de gör och att väljer de den vägen är de inte värda dig.

Ytliga människor finns det gott om, jag skulle säkert kunna säga att alla är det på något sätt, kanske inte just i det ämne som jag tar upp här ovan utan mer kanske på andra plan.

Vi är nog alla ytliga på något sätt - men visst är det sorgligt.

Jag vet om att jag är en bra människa.

Det jag gör är för det mesta något bra för någon annan och jag hjälper många personer i deras liv.

Nu har jag också fått hjälp på traven av massor av härliga människor. Personer som har tålamod med mig, personer som vill stötta och hjälpa mig och som i sin tur får respons tillbaka på något sätt.

Jag ingår i flera olika program just nu, men den enda som kan hjälpa mig är jag själv - men alla de som stöttar på vägen är enormt viktiga för mig.

Det kan handla om ett möte över en kaffekopp, en ryggdunk eller ännu bättre en kram.

Det kan också handla om ett telefonsamtal på fem minuter, för att visa att man verkligen bryr sig.

Fast i slutänden är det bara jag som kan bestämma om jag vill må bra och på vilka vägar jag ska nå dit.

Kanske kan det faktiskt vara så att klarar man sig igenom en kris i livet så går man ur den starkare än man någonsin varit i kropp och själ.

Jag tror faktiskt att det kan vara så och jag vill att det ska vara så.

Jag känner mig tillräckligt hel idag för att gå vidare till nästa fas i livet.

Kan det vara ett förhållande, kan det vara någon form av kärlek, kan det vara att enbart ta vara på den familj jag har kvar, kan det handla om mig enbart mig...

Vad nästa steg i livet ska vara är lite svårt att säga med ord, det märker jag ganska snart.

Ganska snart hoppas jag.

För då blir jag glad igen - ännu mera glad än jag är idag.

Idag vet jag vem som är värd mig och jag vet att jag är en jäkligt bra pappa.

Det är jag stolt över.

Jag är stolt över mig själv, för jag är bra.

Skippa ytligheten och se rätt in i hjärtat.

Du är en bra människa.

Jag med.

Igår hände det en grej som inte fick hända.

Jag hade varit på ett möte.

Under mötet kände jag att telefonen gav efter små liv och jag visste då att någon sökt mig.

Nyfiken som man är så börjar man kolla efter mobilen direkt efter mötet och ska då ta mig i tu med att läsa det sms som skickats.

Det jag inte riktigt har koll på är trappan, hur lång är den egentligen.

Jag tror att sista trappsteget är golvet och att det bara är att kliva på.

Ja, jag tittar ju på mobilen samtidigt som jag försöker se trappen i periferin.

Det gick.

I alla fall till det absolut sista steget, där jag då trampar snett och ramlar självklart.

Jag ramlar inte handlöst och snabbt, allt går i sån där härlig Chaplin-slow-motion och det måste ha sett förfärligt roligt ut för de två personerna (hoppas inte fler) som såg mig göra detta.

Visst det kunde ha gått riktigt illa, med brutna ben och hela kånkenrånken, men det gick ju bra så sett.

Pinsamt var det och jag har inte haft så roligt på riktigt länge.

Tänk att man ska behöva bjuda på sig själv och nästan slå ihjäl sig för att man ska få ha lite roligt och skratta ordentligt.

Men roligt var det, kanske inte just under fallet, men direkt efteråt.

Mötet då, ja det var lite segt och till viss del oförberett kändes det som.

Men innehållet kan bli riktigt bra, i alla fall på sikt.

Liverpool torskade hemma mot Marseille i Champions League igår med 0-1. Hemska tanke, det har inte startat så jäkla bra för oss och det blir inte enklare den 24 oktober i nästa match. Då vi möter Besiktas borta i tokiga Istanbul och Turkiet.

Fast jag tror ändå vi grejar upp detta, det är långt kvar.

Orkar inte skriva så himla mycket idag och vet inte riktigt hur jag ska formulera mig.

Självklart finns det hur mycket som helst jag skulle kunna skriva om, men jag har inte riktigt vetskapen om hur jag ska göra det och därför låter jag bli.

Kanske till nöje för vissa, men inte för andra.

På hemfronten är det inte bra ännu, om det någonsin blir det - men jag mår mycket mycket bättre än jag gjort på mycket länge. Det är skönt i alla fall.

Fast det är ändå en bit kvar känner jag.

Kanske resten av livet, vem vet.

Visste du att det pågår ett fotbolls-VM?

Här pratar vi om ett världsmästerskap i klass med en seriematch i division 4 herrar, om inte sämre.

Och vi pratar om damfotboll i synnerhet.

Före premiärmatchen i tisdags mot Nigeria så hade tv4 ett reportage en jämförelse mellan dam- och herrfotboll. Om man bortser från de fysiska skillnaderna så var det inte mycket som skiljde de båda könen åt. Felprocenten i passningsspelet var slående lika, som ett exempel.

Men hur?

Synligheten är mer slående i damfotbollen på grund av att tempot är så pass mycket lägre. Vilket då också gör det mer acceptabelt med felpass inom herrfotbollen, bortsett från avgörande felpass då såklart.

Men en tanke då bara.

Om skillnaderna inte är så stora, borde egentligen inte felprocenten inom passningsspelet vara betydligt lägre hos damerna jämfört med herrarna, just beroende på det usla tempot - division 4?

Självklart har jag en egen uppfattning på en definition till frågan, men jag sparar den till ett annat tillfälle.

Istället vill jag övergå till premiärmatchen.

Jag är så arg, så arg på Dennerby, så arg på Anna Paulson (23 år från Umeå IK) och så arg på hela det svenska laget - men jag är också glad för vi förlorade inte matchen, bara chansen att ta oss vidare.

För dig som inte vet så slutade matchen 1-1 efter svenskt ledningsmål av Djurgårdens Victoria Svensson, efter frispelning av Linköpings Frida Östberg. Med mindre än tio minuter kvar att spela kom så kvitteringen för afrikanskorna.

Uselt!

Jag sa tidigt i den andra halvleken till min vän som jag tittade på matchen med att Anna Paulson är feg, hon går inte in i närkamper till 100 procent och hon vänder ryggen till. Paulson är orutinerad, åtminstone agerade hon på det viset. Jag sa att jag ville se henne utbytt.

Istället sätter Dennerby in Linda Forsberg istället för Lotta Schelin, som även hon var under all kritik i förhållande till sin kapacitet, och så gick det som det gick.

Nigeria anfaller på högerkanten och skickar in bollen centralt, där Anna Paulson ensam endast har att raka bollen åt helvete.

Istället spelar hon en perfekt kort passning i gapet på nigerianskan som enkelt placerar bollen bakom en stillastående Hedvig Lindahl.

Så får det inte gå till på den här nivån, Anna Paulson "hängdes" ut som syndabock i studion och av kommentatorerna.

Min vän sa att det var orättvist mot Anna att hänga ut henne för det misstaget.

Jag kontrasvarade:

- Vilken nivå spelar vi på? Hon gör ett avgörande misstag som kommer att kosta Sveriges chanser till att gå vidare till kvartsfinal i VM, varför får man inte hänga ut henne?

Han svarade:

- Öh...

Sluta dalta med damerna, ställ krav - se till att de tar sig vidare till varje pris.

Det är för faan VM och Dennerby - byt inte ut Hanna Ljungberg, hon kan bäras ut men så länge hon kan springa och spela så ska hon vara kvar på plan.

Lotta Schelin - leverera, var inte så jävla osjälvisk - gör mål.

Therese Sjögren är den bästa svenska fotbollsspelaren just nu. Hon besitter de kvalitéer som ska finnas hos en VM-spelare, hon har bra tillslag, spelar enkelt och slår sällan bort en passning, hon har fantastisk spelförståelse och hon kan användas på många platser.

Sjögren blir enda svenska i världslaget - i alla fall borde det vara så.

Anna Paulson har spelat färdigt.

Såg ni herrmatchen för Sverige mot Montenegro under onsdagen.

Vad faan är detta.

En spelare plåstras om inne på plan och domaren sätter igång spelet.

Tempofattigt, snudd på samma nivå som dam-VM.

Sverige vann matchen med 2-1, men vem är hjälten?

Jag säger Fredrik Ljungberg, Olof Mellberg, Zlatan Ibrahimovic, Johan Elmander... för ni var inte med.

Grattis Lagerbäck du fick ännu en seger till ditt konto, men vad fick du för kvitton?

Nästa gång får ni söka ett motstånd som gör det värdigt att spela med A-landslaget.

Montenegro, vad är det - de är ju inte ens med i EM-kvalet och de håller Andorra-klass.

Grattis Lagerbäck, ni vann - med 2-1!

Dam-VM förresten...

Invigningsmatchen i måndags slutade 11-0 till Tyskland mot Argentina.

11-0.

Det händer bara i damfotboll.

Bra!?

Nej, knappast.

Och då ska du veta att Argentina ändå besegrade Brasilien med Marta och gänget strax före VM.

Det händer bara i damfotboll.

Nåja, tur kanske att Sverige med Anna Paulson i spetsen spelade bort de blågula chanserna från att gå vidare från gruppen och göra att VM dog ut innan det hann börja för oss i de svenska stugorna.

För med 1-1 mot Nigeria så slipper vi se vidare på skiiten, det räcker att kolla resultatet i morgondagens tidning.

Fast det förstås.

Jag kommer ändå att sitta klistrad framför burken och se så matcher som möjligt.

Det är ju ändå VM.

Det är i och för sig bara damfotboll, men jag gillar fotboll.

Så det kommer att bli så.

Jag tror bara det händer inom damfotbollen.

Eller hur Anna Paulson.

Förresten Anna, deppa inte ihop.
Det kan hända den bästa.

Det hände ju dig.