Nu börjar framtiden
Den tyngsta veckan i mitt liv har jag bakom mig.
Det har handlat om än det ena och än det andra, det har handlat om otrohet, svek, lögner och psykiskt starka påfrestningar mot både mig och dottern Lovisa.
En längre version planeras skrivas OM jag får ork och lust frampå, för just nu har jag varken eller.
Jag ställer mig frågan hur en fader kan lämna sitt barn och utsätta sin familj för en massa dumheter? Ännu värre ställer jag frågan när barnets moder gör på det sättet?
Hur kan en moder lämna sitt barn i sticket, hur kan en moder lämna sitt barn överhuvudtaget?
Det är ju trots allt från modern barnet kommer ut och navelsträngen "klipps aldrig av", tror jag att det sägs. Hur kan då en moder lämna sitt barn helt utan vidare, jag fattar inte detta - och med det också förlora sin familj och sin trygghet?
Frågorna jag ställer mig är många och fler dyker upp hela tiden, speciellt på nätterna. Totalt har jag nog sovit åtta timmar på de senaste sju dygnen.
Jag fattar inte att man kan lämna sin familj utan kamp och helt utan vidare OCH dessutom samtidigt säga att hon tycker om mig. Nej, jag fattar ingenting.
KÄMPA, KÄMPA, KÄMPA.
Nej, hon gav upp och valde sin flört före sin familj och framförallt sin dotter. I dag (torsdagen den 31/8-06) skrev vi båda under det vårdnadsavtal som förkunnar att jag kommer att ha den fulla vårdnaden för Lovisa och jag tackar Gud för att det blev så - även om jag hellre hade sett att familjen inte splittrats alls.
Hade Lovisa tvingats leva med sin moder i detta läge så hade Lovisa förstörts för all framtid.
Lovisa har blivit utsatt för det mest förvirrande och psykiskt påfrestande jag tror ett barn kan utsättas för - om man bortser från krig och våldtäkter. Vad hon utsatts för Kanske jag skriver om i den längre versionen.
Jag har vårdnaden av Lovisa från och med i dag och Johanna är ett minne blott. Och jag känner att jag har en grund att stå på och att det finns vänner och släkt som är villiga att ställa upp på mig och Lovisa. Det är jag oerhört tacksam för och jag tackar på förhand till alla er som gillar oss och vill hjälpa på minsta sätt.
Jag kommer säkert ha svårt att sova många nätter till och arga tillsammans med ledsna tårar kommer falla, men de flesta handlar nog om att Lovisa blivit utan mamma.
Ändå saknar jag henne...
Det har handlat om än det ena och än det andra, det har handlat om otrohet, svek, lögner och psykiskt starka påfrestningar mot både mig och dottern Lovisa.
En längre version planeras skrivas OM jag får ork och lust frampå, för just nu har jag varken eller.
Jag ställer mig frågan hur en fader kan lämna sitt barn och utsätta sin familj för en massa dumheter? Ännu värre ställer jag frågan när barnets moder gör på det sättet?
Hur kan en moder lämna sitt barn i sticket, hur kan en moder lämna sitt barn överhuvudtaget?
Det är ju trots allt från modern barnet kommer ut och navelsträngen "klipps aldrig av", tror jag att det sägs. Hur kan då en moder lämna sitt barn helt utan vidare, jag fattar inte detta - och med det också förlora sin familj och sin trygghet?
Frågorna jag ställer mig är många och fler dyker upp hela tiden, speciellt på nätterna. Totalt har jag nog sovit åtta timmar på de senaste sju dygnen.
Jag fattar inte att man kan lämna sin familj utan kamp och helt utan vidare OCH dessutom samtidigt säga att hon tycker om mig. Nej, jag fattar ingenting.
KÄMPA, KÄMPA, KÄMPA.
Nej, hon gav upp och valde sin flört före sin familj och framförallt sin dotter. I dag (torsdagen den 31/8-06) skrev vi båda under det vårdnadsavtal som förkunnar att jag kommer att ha den fulla vårdnaden för Lovisa och jag tackar Gud för att det blev så - även om jag hellre hade sett att familjen inte splittrats alls.
Hade Lovisa tvingats leva med sin moder i detta läge så hade Lovisa förstörts för all framtid.
Lovisa har blivit utsatt för det mest förvirrande och psykiskt påfrestande jag tror ett barn kan utsättas för - om man bortser från krig och våldtäkter. Vad hon utsatts för Kanske jag skriver om i den längre versionen.
Jag har vårdnaden av Lovisa från och med i dag och Johanna är ett minne blott. Och jag känner att jag har en grund att stå på och att det finns vänner och släkt som är villiga att ställa upp på mig och Lovisa. Det är jag oerhört tacksam för och jag tackar på förhand till alla er som gillar oss och vill hjälpa på minsta sätt.
Jag kommer säkert ha svårt att sova många nätter till och arga tillsammans med ledsna tårar kommer falla, men de flesta handlar nog om att Lovisa blivit utan mamma.
Ändå saknar jag henne...
Kommentarer
Postat av: Anders Andersson
Jag ställer upp!
Trackback