She's like the wind
I går packade hon sina väskor och drog. Ensam står jag nu kvar med dotter och en lägenhetsfyra. Visserligen känns det ganska väntat att det förr eller senare skulle bli på detta sätt, men när det väl händer är allt så tomt och man blir så oerhört blödig.
Jag är fullt medveten om att jag är en av två bovar till att detta hände, men jag ångrar mig såklart direkt jag kände att detta var på riktigt.
Jag är rädd, vilsen, förvirrad och känner bara ensamhet och tomhet, troligen detsamma som hon kände större delen av sin tid med mig. Men jag vet att det inte är något synd om mig och att det på något sätt måste lösa sig, på det ena eller andra sättet.
Vad ska jag göra?
På vänster ringfinger finns det bara märken kvar från den ring som suttit där sedan den 6 mars 2004. Märken från att solen inte kunnat tränga igenom och därmed givit ringplatsen en klassisk bonnbränna.
I flera veckor har vi pratat om familjerådgivning, det vill säga att viljan har funnits att rädda förhållandet hos oss båda. Men det blev aldrig något av det och jag vet inte varför vi inte tog allvarligare tag i situationen.
Nu står man där ensam igen då - dock med en liten detalj extra, lilla Lovisa.
Lovisa är och förblir inget problem - problemen har jag skaffat mig själv och måste väl med det i bakgrund ta tag i läget och göra det bästa av det.
Just nu önskar jag bara att jag inte vore en sådan jävla idiot och kunde lappa ihop det trasiga skeppet på något sätt. Men Titanic sänktes av ett isberg på jungfruresan och det plåthuvudet lagade man inte, vem skulle klara av att laga min korkskalle.
"She's like the wind"...
Du har så lätt för att skriva av dej det är bra. Det är en jäkla sits du hamnat i jag vet hur det är .Jag har ju suttit så själv.Men vi flyttade inte så långt i sär utan barnen fick gå kvar i skolan och ha samma kompisar.Det är inte lätt att med facit i hand veta vad man ska göra eller inte göra.Men det kommer det att göra ,ja vet. men hur det är endast du och Mamman som kan fixa.Jag hoppas att ni kan prata med varandra för det är så viktigt för Lovisa.För hon kommer alltid att hålla er bakom ryggen.Barn är så jätte solidariska mot sin föräldrar.Jag har inga svar på din fråga vad ska jag göra.För det finns tyvärr inga svar som är fel eller rätt,det tror inte jag på i alla fall.Det jag hoppas att du har är en vän tjej kompis eller killkompis som du kan snacka med om allt.För det finns så mycket man har inom sig som måste ut och fär bli ventilerat.Det är nästan A och o,tycker jag i alla fall.Det är klart att det är synd om dej.Det är aldrig ens fel att två träter.Så är det de vet jag faktiskt.Så får man försöka att se framåt det finns en låga som lyser,fast det känns mörkt.Och ledsen måste man få vara annars är det något som är konstigt.Så sluta inte att känna efter för det är tråkigt det som hänt.Du måste ta vara på dej och göra det bästa just nu.Man kan mer än man tror i sådana här situationer.Bamsekram fr Mej
Tack Gun det var värmande ord, kramisar
Det var riktigt tråkigt att höra (läsa) Dennis! Som tur är så går livet vidare.
bra skrivet dennis, även om läsningen inte var den trevligaste.. hissa inte vit flagg än! familjerådgivning kanske inte är en så dum idé endå..