dennisjohansson75

Nej, inte nu igen.

Så låter det med all säkerhet i många av landets bostäder dagarna före olympiska spelen i Turin. Ena hälften av förhållandet laddar för att orka med så många timmar som möjligt framför TV:n, medan den andra halvan planerar för att dammsuga vardagsrummet varje dag. Nu börjar kampen, inte bara på idrottsarenorna i Italien.

Under onsdagen, när jag var ute på promenad, träffade jag en kvinnlig bekant som jag inte pratat med på fler år. Vi pratade en stund och osökt kom vi in på vad jag gör just nu, då berättade jag att jag skriver denna krönika om kommande stora mästerskap och då frågade hon:

- Är det inte lite tidigt att skriva krönika om fotbolls-VM.

Jag tänkte på det där när jag kom hem, hon har ju till viss del rätt.

Fotbolls-VM finns på allas läppar och att det samma år går ett vinter-OS är inte lika stort. För de som inte är samma sportidiot som jag kan det vara svårt att hålla isär alla mästerskapen.

Jag för min del rankar, fotbollstokig som jag är, fotbolls-VM betydligt högre än till exempel sommar-OS, som i sin tur är större än allt annat i sportvärlden. Att det sedan dyker upp ett vinter-OS är bara plus i kanten för en idrottsidiot, men det skapar strid. Strid om tiden och om hushållens TV.

Hur som helst, nu börjar årets första stora sporthändelse.

Två dagar kvar till invigningen i Turin.

Jag tänkte gå händelserna i förväg och ge dig som kanske inte hinner se allt facit på hur det går för våra svenska hjältar. Jag vill bara påpeka att:

- Den dagen jag har fel ska jag bli ödmjuk.

Anja Pärson, 24, från Tärnaby i Norrland, där har ni hela OS okrönte drottning. Hon tävlar i alla discipliner som går och hon är i absolut världsklass i alla. Frågan är inte OM hon kommer vinna guld, utan hur många guld hon vinner. Hon kan vinna i alla klasser, men jag kan "bara" lova två guld och två pallplatser.

Gulden tar hon i Super-G och storslalom, övriga medaljer kommer i kombination och störtlopp. Tyvärr kör hon ur slalom.

Anja Pärsson blir OS drottning och kroatiskan Janica Kostelic floppar.

Alpint kommer OS bli en svensk höjdare. Utöver Anja kommer någon av Maria Pietelä Holmner, Anna Ottosson och Nike Bent överraska med medaljer. Ja, jag säger medaljer, för det blir två till antalet, dock inget guld i slalom.

På herrsidan kommer både Patrik Järbyn, Markus Larsson och Fredrik Nyberg vara långt framme i minst en gren vardera. Dock blir det en miss för mycket på samtliga och herrarna blir utan medaljer. De tar de svenska damerna hand om istället.

Sällan eller aldrig lockar de "udda" sporterna så mycket som på ett OS. Jag kan bara prata för mig själv, jag ser aldrig på rodel, bob, puckelpist eller curling om det inte vore för att det är OS. Det är något magiskt med de olympiska spelen, något som värmer. Kanske är det kärleken till idrotten.

Ta curling till exempel.

Visserligen förlorade nyligen herrlaget med Peja Lindholm i spetsen SM-guldet till ett ungt lag från Sundbyberg, men internationellt håller de absolut toppklass. Det gör även det svenska damlaget med Anette Norberg i fronten.

När det vankas OS då är curling hur spännande som helst och trevligt att titta på, det kan vi tacka de svenska världsstjärnorna för.

Men tyvärr, det blir inget curling-guld i Turin, även om de svenska lagen kommer vara med in i det sista. Kanske kan det bli medalj, till båda. Men då krävs det mycket tur och det handlar om att kriga om bronset.

Svensk skidsport börjar växa igen, det kan de tacka nya grenen sprint för.

För i sprint har Sverige guldchans hela vägen. Damerna genom Lina Andersson, herrarna genom Björn Lind och de båda stafettlagen, där Anna Dahlberg kompletterar Lina Andersson och Thobias Fredriksson (om han blir frisk) Björn Lind.

OS-sprinten blir en svensk godbit.

Minst två guld och någon medalj utöver det.

Räkna inte bort Emelie Öhrstig som blev petad ur stafettlaget. Hon vill visa att Inge Bråten gjorde fel och med det kanske hon kniper det individuella guldet framför Lina Andersson.

Tyvärr har de vanliga längddistanserna fallit tillbaka och här kan vi bara hoppas på framskjutande placeringar av Mathias Fredriksson i skiathlon (15 kilometer klassiskt och 15 kilometer fristil) och Anders Södergren på 50 kilometer. Tyvärr blir det inga medaljer bland längdåkarna.

Inte heller i skidskytte, även om Anna Carin Olofsson har den största chansen. Tyvärr skjuter hon bort sig och missar därmed pallen. Carl Johan Bergman och Björn Ferrys största chans är stafetten, men de hamnar topp sex, dock utanför pallen.

Ett par andra som kommer att överraska positivt är freestyleåkaren Sara Kjellin och på skridsko Johan Röjler.

Inte sedan Tomas Gustafssons glansdagar vid OS i Calgary 1988 har svensk skridsko haft en kommande stjärna. Visserligen kommer inte Johan Röjler på pallen men han kommer få sitt stora internationella genombrott, 5000 meter är hans bästa distans.

Sara Kjellin har redan slagit igenom och kommer med sin framåtvolt, om den sitter prickfritt, kamma hem ett olympiskt brons.

Ja, som du ser blir det ett fint OS för svensk del. Inte sedan 1994 i Lillehammer har Sverige tagit ett olympiskt guld, men i år rinner bägaren över och det blir flera stycken.

Dock ingen repris från Lillehammer.

Det blir inget lyckat OS i ishockey för svensk del.

Med eller utan Peter Forsberg (han är i skrivandets stund ljumskskadad och hans medverkan är osäker) spelar ingen som helst roll. Kanske är det rent av bättre utan Magic Forsberg.

I Salt Lake City för fyra år sedan blev det stor fiaskostämpel efter den snöpliga förlusten i kvartsfinalen mot Vitryssland.

Den matchen var på väg mot sudden death och sedan kom det där målet, mer än så vill jag inte minnas. Men en sak vill jag minnas, varför vann inte Sverige den matchen långt innan Salo, nej förlåt, Vitryssland avgjorde?

Med ett så bra svenskt lag borde Sverige sopa mattan med vitryssarna. Men det gjorde vi inte, varför? Det stavas hjärta. Grabbarna saknade hjärta i spelet, kampen, viljan, ja allt det som kanadensarna visade. Och vitryssarna.

Nu är det fyra år senare och ännu minns jag det där skottet från mittzonen, det där förödiska långskottet. Och alla pratar om Peter Forsbergs skada.

Nej, byt ut Peter Forsberg och börja ladda för matcherna i OS istället, det lär behövas.

Herrarnas ishockeyturnering startar onsdagen den 15 februari och först ut mot Sverige är Kazakstan, det vill säga ett nytt Vitryssland.

Tyvärr hjälper det inte hur mycket än Henrik Lundqvist storspelar den här gången heller. Det svenska herrlaget åker ut i kvartsfinal, men inte utan hjärta, för det kommer finnas där, utan för att motståndarna är det bättre laget.

Fiasko eller inte? Sverige är inte bättre än så.

I damturneringen, som startar på lördag, börjar Sverige direkt med en nyckelmatch mot Ryssland. Damkronorna vinner den matchen och även den mot Italien, men sen tar det stopp. Tredje motståndaren i gruppen är Kanada och mot dem har Sverige 37-314 i målskillnad. Sverige har inte en chans den här gången heller. Trots det blir det semifinal och bronsmatch.

I semifinalen blir det som vanligt förlust mot USA (som möter Kanada i final) och i bronsmatchen tar Finland revansch från Salt Lake City och vinner klart.

Damkronorna spelar fem matcher, vinner två och förlorar de sista tre. Kanada, USA och Finland ligger före svensk damhockey, men var är Mongoliet.

Till sist:

Det svenska facitet från OS i Turin blir det bästa på många, många år.

Fyra guld, tre silver och fem brons.

Anja Pärson blir hela världens okrönte drottning.

Och kom ihåg:

- Den dagen jag har fel ska jag bli ödmjuk.