dennisjohansson75

Knack, knack, knack - finns det några snälla barn här i familjen Johansson?
- Vi är ingen familj längre, men det finns ett snällt barn här. Det snällaste på jorden.

I december fyller Lovisa 2 år och det är egentligen första gången man kan se på hennes kroppsspråk hur hon reagerar på saker och ting. Men det blir inte som en helad familj, den biten får vi aldrig uppleva i denna familj. Något som jag verkligen sett fram mot, alla högtider tillsammans i familjen, alla mysiga stunder. Men, den biten får jag inte uppleva och inte heller Lovisa, eller hennes mamma.

Visserligen kommer Lovisa på sikt få det riktigt kul, med två födelsedagskalas och två jular. Men samtidigt kommer det en tid även för henne där hon förstår innebörden med att ha två av allt. Något jag inte önskade henne och som jag verkligen inte önskade mig själv heller.

Tillsammans klär vi granen, bakar pepparkakor och öppnar julklappar - som en enda underbar familjär jul. Traditioner som hela tiden ligger kvar i de svenska hemmen, den tiden jag verkligen sett fram mot.

Vad kan jag erbjuda Lovisa på julen, det är ju då släkt och vänner samlas. Jag kommer vara ensam med henne, kanske med farmor och "farfar" - men högsta antalet blir vi fyra. Medan de i mammans familj alltid har för avsikt att samlas hela familjerna tillsammans, totalt kanske 25 personer. Hur kan jag konkurrera ut det och hur ensamma kommer vi inte att behöva vara, jag och Lovisa.
Eller ännu värre - Lovisa ska fira jul tillsammans med mamman och deras släkt - DÅ blir jag ensam, mycket ensam.

Min familjedröm gick i spillror för tio veckor sedan och jag har aldrig mått sämre än jag gjort under denna period i hela mitt liv.
Det verkar inte finnas något slut på mörkret heller, det finns inget ljus någonstans. Visst har även jag gjort försök under den här perioden, försök till kontakter med det andra könet. Men utan framgång.
Troligen har jag varit som en uppslagen bok - jag vet inte vilket ben jag står på själv och därför (bland annat) vill de inte inleda något, i tron om att bara bli en ersättning till det som varit. Så skulle det kanske kunna ha blivit, men det har också känts mycket bra - så jag vill inte utesluta någonting.
En del av mig vill troligen ha henne tillbaka om den möjligheten skulle komma, medan den andra delen absolut inte vill veta av henne. Jag mår skitpiss och önskar egentligen inget annat än att allt detta ska få ett slut på det ena eller det andra sättet.
Bara Lovisa har det bra har det tidigare skrivits på denna blogg - men i dag ska jag också skriva att jag själv måste få må bra.
Jag hatar mitt liv, men älskar Lovisa över allt annat - men orkar jag med allt detta och vad händer i december, när det är som mörkast.
Vem ska jag då tända ljus tillsammans med?
Jag är rädd - jag är skiträdd för ensamheten.

Knack, knack, knack finns det några snälla barn här?
- Ja. Lovisa är hemma - men det också bara vi här. Välkommen in till ensamheten, farbror tomten.