Orkar inte mer
Redan inför andra låten (av 26) ville jag bara därifrån, jag ville ställa mig upp och skrika, jag ville hoppa, jag ville göra vad som helst för att slippa den här pinan mer.
Ändå satt jag kvar och genomled alla låtarna, en efter en var mer sentimental än den andra och jag ville bara stortjuta, men givetvis när det handlar om en offentlig plats så ville det inte komma ut några tårar.
Istället satt jag kvar där med stirrande blick och ett kraftigt tryck över bröstet - ni vet så där ont det bara kan göra när ett hjärta är fullständigt sönderkrossat - igen.
Tidigare under lördagen gick jag på den där träffen som hon ville ha.
En del saker som togs upp var ren ventilation och därmed bra att det togs upp.
Men.
Återigen trillade jag dit i fällan, en fälla som startade sitt genomförande redan i onsdags.
Jag fick hopp - jag såg ett ljus i horisonten.
Jag fick även hopp under lördagen, till en början i alla fall.
Sen kom de...
En käftsmäll efter den andra - och då pratar vi inte om tre eller fyra utan snarare tio-tolv.
Jag blev helt enkelt nedslagen på plats - jag blev sönderkrossad, en gång till - fast nästan värre denna gång.
Jag såg ett ljus i mörkret - nu blev det i stället helt bäcksvart, gravsvart helt enkelt.
Ändå.
Ändå avslutades samtalet på följande sätt:
- Jag vill satsa på familjen till 100 procent.
Bara någon timme senare var den satsningen över, medan jag redan under eftermiddagens samtal kände att jag fick nog - nog av livet i allmänhet.
Jag trodde dessutom att jag hade vunnit byråkratin och på så sätt en del av kontrollen på att lillan skulle få en korrekt och ärlig chans till en fin uppväxt. Det var ett av alla slag jag fick på "pungen".
"Det är inte klart ännu - det kommer en fortsättning."
Puh. Puh. Puh.
Jag orkar inte mer, jag orkar ingenting mer.
I går gav jag upp.
Visst, du kan säga att jag är en usel pappa - men, det rör mig inte i ryggen för det visste jag redan - fullständigt värdelös, som pappa och människa.
Jag orkar inte mer.
Hon, med sin nedbrytande taktik, vinner - jag blev sjukskriven och då slog hon till direkt, än en gång för att trycka ner mig ännu längre i kvicksanden.
Vilket hon då mot naiva mig lyckades med.
Jag gav upp i går.
Jag orkar inte mer!
det är nog dax att ge din familjerådgivare fingret och söka upp en psykolog...
och du, det blir aldrig så mörkt så att inte ett litet ljus lyser upp..
tänk på det..
claes
behöver inte skriva nåt särskilt,vi har ju redan pratat en hel del...tänk på det jag sa...."ta en dag i taget" vi hörs min vän!!
kram L
Det är klart att man inte kan orka hur många smällar som helst...Det fattar alla..Kanske nästan alla i alla fall.Du behöver ha ett proffs att snacka med.Du har många vänner som du pratar med,men det är en ska med vänner som du känner.Du kanske inte tar in det de säjer.Du behöver någon utom stående som du känner förtroend för.Och som kan tala om för dej att du inte är varken knäpp dum eller helt bombad.För jag vet att det är du inte.Men jag kan förstår dina egna värderingar på dej ..Du måste på pushning.Du är en bra Pappa.Du har så många goda sidor,som du har nere på botten av din ryggsäck... // KRAMIZZAR