"Jag ska klippa mig"
Jag trodde det hela lagt sig och hon landat något, eftersom det är nio veckor sedan exakt i dag. Men, ack så fel man kan ha.
I onsdags ringde hon och frågade om hon fick ha lillan hela kommande vecka, men jag ville inte svara omgående på den frågan. Vidare på torsdagen frågade hon samma sak och jag svarade då att jag också ville vara med lillan under veckan, eftersom jag också är ledig länge.
Som det lät kom vi överrens om att dela veckan, men fortfarande gäller samma för henne som tidigare.
I dag, fredag, när hon hämtade henne frågade hon om lillan skulle vara tillbaka på söndag klockan 18. Men jag föreslog måndag eftermiddag, efter att morfar kommit hem från jobbet - men si det gick inte det...
- Jag ska klippa mig på måndag, så jag kan inte ha henne då, var hennes ord.
- Hur länge sedan var det du bokade den tiden? frågade jag.
- Det var väl ett par veckor sedan, men jag hade glömt det, svarade hon.
- Är klippningen viktigare än lillan alltså, du får väl byta tid då?
- Ja, men då lämnar jag henne på fredag i nästa vecka då...
Jag trodde det hänt något positivt i och med att hon ville ha lillan hela veckan, men tydligen inte. Resonera med henne är helt omöjligt, lika omöjligt som tidigare.
Nu blev det som så att hon lämnar tillbaka lillan på måndag sen eftermiddag - jag vägrar vara snäll en gång till, bara för att hon ska klippa sig.
Va, fan är viktigast egentligen?
Nej, jag blir bara ledsen - tydligen är lillan en jojo som bara går att studsa upp och ner hela tiden, hit och dit.
Fredag i dag som sagt och nio veckor sedan - men det känns som det var i går. Ensamheten kryper fram under fredagseftermiddagen och den ligger oftast kvar tills på söndagen. Helgerna är värst, men vad fan saknar jag egentligen, jag hittar ju inte mig själv heller.
Trodde jag visste, men i går fick jag upp ögonen återigen - det kanske inte blir som jag hoppats på. Men det kan jag omöjligt bestämma själv, frågan är bara om någon annan redan bestämt det åt mig.
Det är mindre än en timme sedan Lovisa åkte härifrån - men tomheten och saknaden finns här redan.
Jag mår definitivt inte bra - inte på något sätt...
Men, jag förtjänar väl detta antar jag... Frågan är bara hur länge man ska behöva stå ut.
"Brännboll är inte min gren - jag känner mig bränd hela tiden."
I onsdags ringde hon och frågade om hon fick ha lillan hela kommande vecka, men jag ville inte svara omgående på den frågan. Vidare på torsdagen frågade hon samma sak och jag svarade då att jag också ville vara med lillan under veckan, eftersom jag också är ledig länge.
Som det lät kom vi överrens om att dela veckan, men fortfarande gäller samma för henne som tidigare.
I dag, fredag, när hon hämtade henne frågade hon om lillan skulle vara tillbaka på söndag klockan 18. Men jag föreslog måndag eftermiddag, efter att morfar kommit hem från jobbet - men si det gick inte det...
- Jag ska klippa mig på måndag, så jag kan inte ha henne då, var hennes ord.
- Hur länge sedan var det du bokade den tiden? frågade jag.
- Det var väl ett par veckor sedan, men jag hade glömt det, svarade hon.
- Är klippningen viktigare än lillan alltså, du får väl byta tid då?
- Ja, men då lämnar jag henne på fredag i nästa vecka då...
Jag trodde det hänt något positivt i och med att hon ville ha lillan hela veckan, men tydligen inte. Resonera med henne är helt omöjligt, lika omöjligt som tidigare.
Nu blev det som så att hon lämnar tillbaka lillan på måndag sen eftermiddag - jag vägrar vara snäll en gång till, bara för att hon ska klippa sig.
Va, fan är viktigast egentligen?
Nej, jag blir bara ledsen - tydligen är lillan en jojo som bara går att studsa upp och ner hela tiden, hit och dit.
Fredag i dag som sagt och nio veckor sedan - men det känns som det var i går. Ensamheten kryper fram under fredagseftermiddagen och den ligger oftast kvar tills på söndagen. Helgerna är värst, men vad fan saknar jag egentligen, jag hittar ju inte mig själv heller.
Trodde jag visste, men i går fick jag upp ögonen återigen - det kanske inte blir som jag hoppats på. Men det kan jag omöjligt bestämma själv, frågan är bara om någon annan redan bestämt det åt mig.
Det är mindre än en timme sedan Lovisa åkte härifrån - men tomheten och saknaden finns här redan.
Jag mår definitivt inte bra - inte på något sätt...
Men, jag förtjänar väl detta antar jag... Frågan är bara hur länge man ska behöva stå ut.
"Brännboll är inte min gren - jag känner mig bränd hela tiden."
Kommentarer
Trackback