dennisjohansson75

Förstår att du som läser detta börjar tröttna på att det inte står något annat än om just det som hände för fyra veckor sedan, men läget är nog så att jag inte riktigt har koll på mig själv just nu.
Självfallet är det väl ingen som mår bra efter att ha blivit "bränd", men den biten känns ändå inte som den värsta - som du kanske läst dig till tidigare.
Men om jag stannar upp lite och funderar - - - - - hur mår jag egentligen?

Ärligt talat.... jag vet inte!

Jag går runt och är matt i kroppen hela dagarna och hjärnan fungerar inte som den ska och jag känner en enorm tomhet i hela mig. Men den tomheten beror inte på att jag saknar min sambo för det gör jag inte, utan det är mer saknaden av närhet från någon.
- Du har ju din dotter hos dig, säger någon av er då.
Visst och det är definitivt underbart, men det är ändå inte samma sak.

Mattheten kan vara ett tecken på utbrändhet och jag har verkligen inte tid eller råd att stanna hemma från jobben (fyra olika dessutom). Men jag är rädd att jag är på väg att behöva göra det snart och "bara" rå om mig själv och dottern - vilket i och för sig vore underbart, men inte på de grunderna.
Mycket har alltså hänt på fyra veckor och det har gått enormt fort med allt.

Men längtar - aldrig!
Även om jag ibland får en känsla av saknad så slår jag omgående bort den tanken på något negativt och hennes minuskonto är säkert 90 procent mer än pluskontot - så det är inte speciellt svårt.
Däremot saknar jag att ha en familj och därmed närheten till någon - men vem vet kanske kan det bli så, betydligt snabbare än många anar (flinar lite lurigt).

Det enda jag vill just nu är att kunna gå vidare i livet och lägga allt bakom mig - men tyvärr går inte det förrän min förra sambo gör det hon ska.

Lovisa och jag har i alla fall hittat varandra betydligt närmre och hon är otroligt gosig och mysig. Men hon har ännu inte fattat allt tror jag (självfallet) och tror jag bara är "pappa" nu, då jag i själva verket också har "mammarollen". Hon är van vid bus när pappa kommer hem från jobbet och spelar fortfarande på det, samtidigt som hon med språng är på väg in i trotsåldern (så hon stack ju i rättan tid för att definitivt ta ansvar när det väl börjar brännas). Lovisa testar hela tiden gränserna och tyvärr (Dala) så fungerar inte tre-gångers-regeln så ofta som man önskar sig - men med hjälp av "Nannyjouren" på TV så börjar metoderna fungera och hon börjar mer och mer lyssna och göra det hon ska.
Lovisa har aldrig varit något problem och är så himla snäll, till skillnad från hur jobbigt många andra har det med sina barn - ännu svårare att fatta med andra ord...

Men livet går vidare och snart bär det av till ett nytt ställe och kanske är det hem till kärleken, den riktiga, ärliga, trogna och underbara kärleken.

Falskhet, otrohet och lögner är det värsta jag vet och vill hon leva hela sitt liv som en otrogen, falsk, lögnaktig människa så är det upp till henne - skönt bara att jag slipper dela mitt liv mer med henne.

"Love hurts" - men vad fan, smärtan har ju nästan alltid med sig något gott. Hoppas, hoppas bara du är den rätta.
Dessutom för den med sig mognad - frågan är om jag är så matt i kroppen att jag inte orkar annat eller om jag börjar bli gammal - i vilket fall som helst så är jag pappa och det tänker jag vara så gott jag kan.

Puss och kram, till dig som vet att du är värd det - ni övriga får ta väl hand om er...