dennisjohansson75

Julen närmar sig med stormsteg - en för många väldigt ensam tid.
Det är egentligen för dessa människor vi borde göra något, det är inte bara barnens högtid.

Frågorna är fortfarande många och varför ska den av oss som tar ansvar vara den som framstår som en bov? Tänk att livet kan vända och vara så enkelt för vissa och bara gå åt andra hållet för andra.
Jag förstår inte hur människan (i allmänhet) tänker eller är funtad - men det är ju ett ganska vanligt fenomen detta, dock mest hos män. I alla fall har jag fått för mig det.
Orättvisan i världen är på många sätt missvisande - de som förtjänar något, de får inget och tvärtom.
Det har under längre period slagit mig att folk säger till mig att såren måste läka innan man går vidare - men hur kommer det sig då att vissa kan gå vidare redan innan det förra var avslutat?
Jag förstår inte logiken - men troligen mår man bäst på det sättet, jag vet inte.

Det finns dock en del saker som är juvliga i livet och som man längtar efter omedelbart efter att man en gång upplevt det första gången, sen finns det sånt man längtar efter men ännu inte upplevt.
Sen finns det fenomen man skulle vilja göra eller vara - men det finns också en del negativa fenomen, som man självklart inte vill vara.
Ett sånt fenomen är en människa som saknar skam eller självinsikt om sig själv.
Och det spelar ingen roll att jag vet om hur personen tänker, fungerar och att min närhet vet läget - det hjälper inte situationen.
Även om det är som det är så har jag i mitt medvetande jobbat mig upp på trappstegen - jag är beredd att ta ett kliv till på stegen, dock inte för snabbt (man kan ju bli svettig ;).

Vi är inne i bibelveckan, en vecka jag länge fruktat, och allt känns nästan som vanligt - med en enda stor skillnad.
Lillan är borta från mig från onsdag kväll till julaftonens morgon.
Ensamheten, den fruktade, blir ännu större under en längre period - under årets jobbigaste vecka. Ensamhetens vecka.
Men vem förtjänar ensamheten?
Antagligen förtjänar jag den eftersom den nu infinner sig - vem vet - jo, det är nog så.

Nej, nu vill jag trampa mig vidare i livet och finna en riktig kvinna. En som står på backen, är ärlig, omtänksam, snäll och som kan föra en diskussion. Helt enkelt en vuxen människa, en go människa.
Jag känner mig redo för det steget nu och det handlar inte om någon surrogatkvinna längre, utan nu är det på riktigt. Någon att dela vardagen med - att vara med i vått och tort (kan ju misstolkas ;).

"Vilken tur att det inte är med livet som med en bok - att man kan läsa det sista kapitlet först."

Men visst finns det en del underbara ögonblick i livet även när det är som svårast.
Ta som exempel:
Du är på ett stort köpcentra för att spränga lite jobbiga timmar - men plötsligt börjar det knipa.
Du blir bajsnödig.
Men du vägrar sätta dig på en offentlig toalett och håller dig hellre i två timmar extra.
Tänk dig då känslan när du väl kommer hem och tar tidningen under armen och går dit - du vet.
Det är en härlig känsla det.
Tycker inte du det?

Fast ibland är livet faktiskt bra...