dennisjohansson75

Nu var det verkligen ett tag sedan jag skrev något här, men varför vet jag inte. Det har bara inte blivit av och sen har det ju inte hänt så mycket nya saker, varken positiva eller negativa.
Visserligen vet jag mer och mer om hur andra tänker och börjar förstå varför folk gör som de gör. Men det är absolut inget som ska skrivas här, inte i nuläget i alla fall.
Sjukskrivningen börjar ge värkan, men jag tror att om jag börjar jobba igen den 4 december så blir det knappast någon skillnad från tidigare. Kanske borde vara sjukskriven ett tag till med andra ord.
Hehe...
Testade på en sånn där dejtingsida på internet, en av de halvseriösa, i alla fall vad gäller bilder - då det inte är tillåtet visa för mycket helt enkelt. Visst gav det gensvar, ganska omgående... Men men... Hehe... En kul grej att testa i alla fall och vem vet, framtiden får väl utvisa detta helt enkelt. Kul testa i alla fall.

I onsdags morse vaknade jag mysigt...
Lovisa hade som vanligt vaknat före mig och krypit upp i min säng för att väcka farsan. Men den här gången daskade hon inte till mig med handflatan på kinden, som hon brukar göra. Hon sträckte sig fram och pussade mig mitt på munnen - det var jättemysigt och äntligen var jag glad när jag vaknade...
De är bra underbara de små liven - de vet vad som krävs helt enkelt.

Nu är det väl dags för 13-rätt i alla fall.
Det är ju snart jul och allt...
Några julklappspengar vill jag allt ha...

Vem vill vara med och utmana i TV4-programmet "Ordjakten" - dags åka och träffa Anki nu, eller hur... En av oss får ju tusen spänn minst, det räcker till en pizza och öl...

Det är lördagen den 29 april 2006 och hela Istanbul kokar.
I alla fall den delen där Ali Sami Yen Stadion ligger och där Galatasaray spelar sina hemmamatcher.
Det är bara ett par veckor kvar av säsongens ligaspel och hemmafavoriterna är med och nosar på ligaguldet - mot ärkerivalen från östra sidan av Istanbul, Fenerbahce.
I kväll är det en enkel match på pappret, men bortalaget spelar för nytt kontrakt och stämningen i Gala-puben är spänd. Alla tror på seger, men ingen vågar ta ut något i förskott.
För motståndet står Ankaraspor (spor = idrott på turkiska, alltså Ankaraidrott på svenska).

Har du någon gång varit på Råsunda och sett svenska landslaget spela en avgörande kvalmatch till ett mästerskap, eller var du på matchen mellan IFK Göteborg och Milan när blåvitt vann med 2-1 1996 - då var det stämning och mycket hög decibel.
Det är ändå inget mot en helt vanlig ligamatch i Istanbul.

Hela Ali Sami Yen Stadion utbryter i en enda stor visselorkan när Ankaraspor samlas i en ring för det sista pepp-talk inför avspark. Vi ovana svenskar fick hålla för öronen - det var ett mäktigt dån som ljöd mot den mörka regntunga himlen.
Men visselorkanen byttes snabbt ut mot ett minst lika mäktigt vrål när Hakan Sükur spelar av bollen för den första halvlekens början - ett vrål som varar matchen igenom.
Bortsett från när Galatasaray gjorde sina fyra mål och när slutsignalen gick - då var det ännu högre ljud.
Fast mest jubel blev det nog ändå när Fenerbahce släppte in mål i sin match, i en annan del av landet.
Hemmafavoriterna slog tillbaka huvudstadslaget med 4-0 och alla var nöjda och belåtna.
De som hade oss på sin läktare var stolta att vi valde att stå i deras klack och heja på favoriterna.

Ni som sett fotboll i Italien, Spanien och England - gå på fotboll i Turkiet det är mäktigt, det är vansinnigt, det är härligt och det är definitivt ett minne för livet.

Detta var ett av få glada minnen från detta år, men det fick mig att dra lite på mungiporna i rätt riktning.
Gillar man inte turkar annars - gå på fotboll i deras land, efter det älskar du turkar - i alla fall fotbollen, eller stämningen kring fotbollen.

Galatasaray ligger för närvarande trea i den turkiska ligan efter 13 spelade matcher. Ankaraspor lyckades ändå hålla sig kvar och härskar för närvarande över den sjunde platsen, bland annat efter helgens fina seger på bortaplan mot ligatvåan Manisaspor med 3-1. Fenerbahce leder som vanligt - men räkna inte bort Galatasaray.

Det hade inte den lilla 6-åriga tjejen Fulya gjort som jag träffade med hennes far på puben innan matchen. Hon var född Gala-fan och trodde på hemmaseger med 5-0 denna lördagskväll på Ali Sami Yen Stadion.
Till Fulyas och resterande tio miljoner inhemska Gala-supporters stora förtjusning så vann favoriterna ligaguldet på målsnöret i den sista omgången.
En härlig knäpp på näsan till alla Fenerbahce-fans kan man tänka sig.

Ps. Det regnade hela den dagen i Istanbul, men under matchen var det uppehåll. Fotboll är kul i Turkiet.

The best of the best end - den värsta konsert jag någonsin varit på (fast egentligen otroligt bra).
Redan inför andra låten (av 26) ville jag bara därifrån, jag ville ställa mig upp och skrika, jag ville hoppa, jag ville göra vad som helst för att slippa den här pinan mer.
Ändå satt jag kvar och genomled alla låtarna, en efter en var mer sentimental än den andra och jag ville bara stortjuta, men givetvis när det handlar om en offentlig plats så ville det inte komma ut några tårar.
Istället satt jag kvar där med stirrande blick och ett kraftigt tryck över bröstet - ni vet så där ont det bara kan göra när ett hjärta är fullständigt sönderkrossat - igen.

Tidigare under lördagen gick jag på den där träffen som hon ville ha.
En del saker som togs upp var ren ventilation och därmed bra att det togs upp.
Men.
Återigen trillade jag dit i fällan, en fälla som startade sitt genomförande redan i onsdags.
Jag fick hopp - jag såg ett ljus i horisonten.
Jag fick även hopp under lördagen, till en början i alla fall.
Sen kom de...
En käftsmäll efter den andra - och då pratar vi inte om tre eller fyra utan snarare tio-tolv.
Jag blev helt enkelt nedslagen på plats - jag blev sönderkrossad, en gång till - fast nästan värre denna gång.
Jag såg ett ljus i mörkret - nu blev det i stället helt bäcksvart, gravsvart helt enkelt.
Ändå.
Ändå avslutades samtalet på följande sätt:
- Jag vill satsa på familjen till 100 procent.
Bara någon timme senare var den satsningen över, medan jag redan under eftermiddagens samtal kände att jag fick nog - nog av livet i allmänhet.
Jag trodde dessutom att jag hade vunnit byråkratin och på så sätt en del av kontrollen på att lillan skulle få en korrekt och ärlig chans till en fin uppväxt. Det var ett av alla slag jag fick på "pungen".
"Det är inte klart ännu - det kommer en fortsättning."
Puh. Puh. Puh.
Jag orkar inte mer, jag orkar ingenting mer.
I går gav jag upp.
Visst, du kan säga att jag är en usel pappa - men, det rör mig inte i ryggen för det visste jag redan - fullständigt värdelös, som pappa och människa.
Jag orkar inte mer.
Hon, med sin nedbrytande taktik, vinner - jag blev sjukskriven och då slog hon till direkt, än en gång för att trycka ner mig ännu längre i kvicksanden.
Vilket hon då mot naiva mig lyckades med.
Jag gav upp i går.
Jag orkar inte mer!

På lördag händer det i Löfbergs lila arena - musikalshowen "The best of the west end".

Fyra stjärnor från Londons West end framför låtar från Chess, Mamma Mia, Miss Saigon, The Phantom of the opera, Cats, Les Miserables, Jesus Christ superstar, Evita med flera...
Svensk soloartist är Anders Ekborg, som bland annat spelade den manliga huvudrollen i Kristina från Duvemåla.
Andrew Lloyd-Webbers musikalmusik kommer att lysa igenom.
Konsertstart klockan 19.30.
Två av mina barnvakter är bjudna - men jag ska dit också.

Det händer mer saker på lördag eftermiddag - en träff, kanske kan det kallas dejt, kanske inte... Jag kommer att gå på den, men helt förutsättningslöst - i alla fall tycker jag så nu - frågan är hur man gör då... Den som lever får se, helt enkelt - ävenom det är förtvivlat svårt att leva normalt just nu...

Men lördagskvällen blir en upplevelse i alla fall - även om den kunde varit ytterligare en dimension i upplevelse...
Men men, man får vara nöjd med det man inte får...

Naiv - fy faan vad naiv jag är. Så jävla korkad är vad jag är - helt dum i huvudet.
Fick för mig att jag såg ett ljus - men det blev bara svartare än någonsin.
Man kan inte leva dubbelliv...
Ena stunden tänds hoppets ljus - andra stunden är det verkligen kolmörkt igen...
Vilket ben ska jag stå på egentligen, vilket ben ska jag stå på - snart står jag nog inte alls mer...
Ont, det gör ont - som faan i helvetet...
Så jävla naiv jag är - så jävla naiv...

Saddam ska hängas.
USA är i full gång med val.
Svenska politiker mordhotas.
Turkiet kan missa inträdet till EU pga Cypernaffären.
Svält och elände, som vanligt i Afrika.
m.m. m.m.

Egentligen är det ganska lustigt hur det fungerar för oss människor.
Inre kriser som kan rasera en hel värld - jo, det känns ju så när man mår så jävla dåligt som jag gör nu. Men, i det stora hela är det ju "bara" en klick i vad som egentligen är viktigt för världen.

Världen har sina globala problem som väcker känslor - vi har enskilda problem som även de väcker känslor, men i det stora hela är det mindre än en piss i rymden.
Klimatförändringar, mörker och hårda vintrar - det drabbar miljontals människor just i detta nu - men vad faan bryr det mig. Egentligen borde man bry sig mycket mer än man gör, men vem i helvete orkar med det också.
Räcker det inte med de egna problemen?
Jo, kanske - men egentligen inte... Vi måste bry oss mer om varandra... hela världen borde sluta upp i en enda stor skön kram - inte bara de som är nära, även om det ibland skulle räcka med den biten för min egen del.
Glöm inte bort mig...

Jag ser ett ljus, men vad innebär det?
Har jag fått en del förhoppningar om saker och ting - som i själva verket kan innebära något helt annat?

Jag mår piss och pyton och har från i dag blivit sjukskriven en tid på grund av depp och utbrändhet. I samma veva så tänds det ett ljus och en liten dörr öppnar sig på glänt - men vad betyder det?
Vad krävs av mig?
Vad vill jag egentligen?
Hur mår jag - kan jag tänka klart?
Vad är det som sker?

Ljuset är svagt och ofantligt långt borta, men det finns där och det inbringar ett visst hopp om framtiden - jäklar det känns som jag skriver ur bibeln på något sätt - har jag blivit religiös, eller vad faan är detta?

Falska förhoppningar eller på riktigt - jo, det är ju det som är frågan...

Vågar jag?
Vågar jag - för att vinna?
Vågar jag - vad kan jag förlora?
Vågar jag - klarar jag av att förlora, igen?

OM, om jag vågar - gör jag det för min egen skull, gör jag det för Lovisas skull eller gör jag det för vår skull - allas vår skull?
Vad ska jag göra - hjälp mig - fast ändå inte, jag måste ju fatta ett eget beslut i denna fråga...

Jag ser ljuset - men ser jag i syne - är det falskhetens ljus jag ser...

Eller är det helt enkelt framtiden?

Det är så jääääävla ensamt..........
25 augusti -

Knack, knack, knack - finns det några snälla barn här i familjen Johansson?
- Vi är ingen familj längre, men det finns ett snällt barn här. Det snällaste på jorden.

I december fyller Lovisa 2 år och det är egentligen första gången man kan se på hennes kroppsspråk hur hon reagerar på saker och ting. Men det blir inte som en helad familj, den biten får vi aldrig uppleva i denna familj. Något som jag verkligen sett fram mot, alla högtider tillsammans i familjen, alla mysiga stunder. Men, den biten får jag inte uppleva och inte heller Lovisa, eller hennes mamma.

Visserligen kommer Lovisa på sikt få det riktigt kul, med två födelsedagskalas och två jular. Men samtidigt kommer det en tid även för henne där hon förstår innebörden med att ha två av allt. Något jag inte önskade henne och som jag verkligen inte önskade mig själv heller.

Tillsammans klär vi granen, bakar pepparkakor och öppnar julklappar - som en enda underbar familjär jul. Traditioner som hela tiden ligger kvar i de svenska hemmen, den tiden jag verkligen sett fram mot.

Vad kan jag erbjuda Lovisa på julen, det är ju då släkt och vänner samlas. Jag kommer vara ensam med henne, kanske med farmor och "farfar" - men högsta antalet blir vi fyra. Medan de i mammans familj alltid har för avsikt att samlas hela familjerna tillsammans, totalt kanske 25 personer. Hur kan jag konkurrera ut det och hur ensamma kommer vi inte att behöva vara, jag och Lovisa.
Eller ännu värre - Lovisa ska fira jul tillsammans med mamman och deras släkt - DÅ blir jag ensam, mycket ensam.

Min familjedröm gick i spillror för tio veckor sedan och jag har aldrig mått sämre än jag gjort under denna period i hela mitt liv.
Det verkar inte finnas något slut på mörkret heller, det finns inget ljus någonstans. Visst har även jag gjort försök under den här perioden, försök till kontakter med det andra könet. Men utan framgång.
Troligen har jag varit som en uppslagen bok - jag vet inte vilket ben jag står på själv och därför (bland annat) vill de inte inleda något, i tron om att bara bli en ersättning till det som varit. Så skulle det kanske kunna ha blivit, men det har också känts mycket bra - så jag vill inte utesluta någonting.
En del av mig vill troligen ha henne tillbaka om den möjligheten skulle komma, medan den andra delen absolut inte vill veta av henne. Jag mår skitpiss och önskar egentligen inget annat än att allt detta ska få ett slut på det ena eller det andra sättet.
Bara Lovisa har det bra har det tidigare skrivits på denna blogg - men i dag ska jag också skriva att jag själv måste få må bra.
Jag hatar mitt liv, men älskar Lovisa över allt annat - men orkar jag med allt detta och vad händer i december, när det är som mörkast.
Vem ska jag då tända ljus tillsammans med?
Jag är rädd - jag är skiträdd för ensamheten.

Knack, knack, knack finns det några snälla barn här?
- Ja. Lovisa är hemma - men det också bara vi här. Välkommen in till ensamheten, farbror tomten.

Tid?
Ge mig mera tid...
Tänk om livet vore lika enkelt som för vissa andra som inte tar något som helst ansvar. Är det meningen att man ska få rida på en våg hela livet och inte behöva göra någonting någongång - bara rå om sig själv.
Jag tycker det är orättvist och ja jag är avundsjuk på de som kan liva livet utan att lyfta ett finger.
En del går på krogen och käkar gott, andra klipper sig snyggt och en del har en axel att luta sig mot - inget av det här behöver man betala för.
En del andra får allting serverat och andra pratar åt dem, utan att behöva lyfta ett finger.
Är man smart då, eller helt enkelt för korkad för att klara av någonting?
Jag börjar tvivla, på mig själv och på det här samhället - man kanske inte skulle ha brytt sig från första början utan bara levt livet på andra hårt arbetandes pengar, så kallat soc-bidrag.
Aldrig tidigare har hon mått så bra eller sett så bra ut som hon gör nu och det kanske är skönt och bra för henne. Men vilket ansvar tar hon? Vilket ansvar tog hon? Och vad tar hon för ansvar nu när Lovisa åker hem till någon av hennes bostäder, vart för hon henne.
Det har nu gått tio veckor sedan allt elände började och jag känner mig inte helad någonstans, det enda jag fick var ytterligare ett heltidsjobb och en jäkla massa oroliga tankar - vad fick hon och vad tog hon, jo det vet vi vid det här laget.
Och det var inte ansvar i alla fall.

Någon mer än jag som såg stjärnfallet i går kväll klockan 22.05? Om det nu var ett stjärnfall, men vad var det annars? Jag önskade mig i alla fall något och det ska ju slå in, så vi får väl se.

Förresten, vad kännetecknar ett riktigt stjärnfall, var det ett sånt jag såg? Lite osäker är man ju, det är ju inget man ser varje dag.