dennisjohansson75

Fick för mig att skriva några rader igen.

Läs dem gärna och kommentera.

Det var tidig höst, sent i augusti och året var 2006.

Som en köttyxa ven det till i skallen på mig och hela livet rasade som ett korthus uppbyggt på betydligt fler kortlekar än femtio.

Det var kort överallt, mina tankar snurrade dygnet runt och jag mådde så jävla dåligt att jag ganska snart blev sjukskriven.

Jag hade inte gråtit sedan jag var tolv och nu var jag 31 år.

Det kom inte en tår det kom floder och åter floder, det ville aldrig sluta.

Och tankarna snurrade, jag kunde inte sova, jag kunde inte laga mat, jag kunde knappt gå.

Livet var piss och det fanns inget kvar - i det läget.

Det dröjde till efter nyår innan jag gick tillbaka till jobbet och försökte mig på att jobba för full maskin igen.

Många kunde inte förstå att man kunde vara hemma med alla sina tankar och inte på jobbet för att slippa ha de där tankarna.

Det de inte visste då var att det enda jag kunde tänka på var överlevnad för mig och min underbara dotter.

Jag var så mycket under isen att jag vid ett tillfälle fick kalla in akut psykolog, för jag ville bräcka mitt liv - en del av mitt liv som många av er redan känner till.

Det blev också vändningen på den mentala rehabliteringen.

Redan innan jag i oktober 2006 besökte den här psykologen hade jag bestämt mig för att det var ingen annan människa som skulle få ta mitt liv, genom att förstöra för mig så mycket att jag själv var redo att galga.

Ingen.

Jag hade redan bestämt mig för att jag ville vidare i livet för att ta hand om mig själv, men självklart också min dotter.

Hon var naturligtvis också en bromskloss i hela processen, hon fanns ju med mig hela tiden i mina tankar - att gör jag detta så kommer hon...

Nej, jag insåg att ingen människa skulle få förstöra så mycket för mig att det skulle kunna leda till ett slut.

Jag valde inte själv utgången av det som hände, det var någon annan som satte köttyxan i ryggen på mig och sparkade undan benen på mig.

Det var någon annan som krossade varenda dröm som byggts upp och som aldrig någonsin kommer att få delta i dessa drömmar något mer.

Idag har det gått över ett år sedan den här jobbiga hösten, det är nästan på dagen ett år sedan jag tänkte "gå vidare".

Nu känner jag mig gladare än någonsin (räknat senaste året) och ändå har jag hela tiden stött på hinder på vägen som inte direkt varit rogivande.

Jag är redo för att ta ett kliv till i livet, jag är redo att börja bygga på nytt.

Min prinsessa betyder allt för mig och jag har verkligen gjort allt för henne under hela hennes tid på jorden, inte minst då det senaste året.

Jag kan inte säga att jag offrat mycket av mitt eget liv för hennes skull, för det är en självklarhet för mig att hon är nummer ett.

Däremot kan jag säga att det som hände i augusti 2006 har krossat många av mina egna drömmar.

Men nu börjar rutinerna att sitta och det flyter på bra dagligen.

Vi vet båda vad som gäller, vi leker, vi går till dagis, vi äter, vi badar, vi läser och ser på Nalle Puh och vi sover etc. etc.

Livet är verkligen inte enkelt.

Men händelser av den här kalibern medför att man förlorar inte bara den man älskade, man förlorar så mycket mer.

Vänner?

Kontakter?

Tid?

Pengar?

Annan kärlek än den man har i ett förhållande?

Listan kan göras lång, hur lång som helst...

Vad är det då som man saknar mest i det hela?

Den frågan kan jag inte svara på riktigt.

Men tålamod kanske skulle vara det riktiga svaret, jag vet inte - kanske bara.

Varför försvinner en del vänner, varför tar de ej kontakt, varför har de ej tålamodet att vänta in och stötta i en krissituation, varför försöker de inte en gång till osv. osv.

Kanske är det rädslan för att inte veta hur man ska handla i denna situation, kanske är det feghet, kanske är det så att man förväntar sig att den som har krisen kommer att höra av sig när krisen är över, kanske är det så att man endast är en ytlig vän som egentligen inte bryr sig om hur det går för mig...

Jag vet inte, kanske kanske på allt helt enkelt?

Glädjeämnen för mig idag är när min dotter, som lärt sig prata riktigt bra, säger jag älskar dig pappa och kommer fram och kramar om mig.

Det är så jävla vackert och härligt att det måste upplevas för att veta hur det känns.

Första gången det hände brast jag självklart ut i gråt, fast den här gången var det naturligtvis inte i sorg.

Andra glädjeämnen är de få stunder jag får en stund med någon och vi tar en fika och spelar lite kort tillsammans och bara enkelt för det naturliga samtalet.

När jag ser en liten ljusglimt i det stora och känner att ett halmstrå kan bli lite större då känner jag glädje, hopp och förväntningar.

En kram av någon annan människa som vill krama mig gör mig glad, men vem blir inte glad av en riktigt betydande kram, oavsett vilket kön den kommer från.

Jag blir glad när jag ser ett hopp i framtiden vad gäller mitt jobb, att jag kanske kan hitta en annan väg.

Listan kan göras lång även här.

Jag saknar vänskapen.

Jag saknar fotbollen.

Jag saknar kortliret.

Jag saknar någon att prata med.

Jag saknar någon att dela vardagen med.

Jag saknar närheten.

Jag saknar mig själv - jag vill hitta mig själv, vem är jag?

Till viss del har jag svaret på vem jag är och det är de bra sidorna jag försöker tänka mest på, de dåliga sidorna finns ju där ändå.

Jag är en bra pappa, omtänksam, organiserad, snäll, go, kramig, trevlig, rolig, glad, trogen och kärleksfull och romantisk kille som försöker leva upp till detta.

Att vara glad jobbar jag hårt på, ja i grund och botten en glad kille och jag vill sprida glädje kring mig.

Jag har hittat mig själv på många olika plan och jag är förbannat glad för detta.

Under det senaste året har jag haft förmånen att träffa enormt mycket människor inom olika områden.

Jag har naturligtvis försökt mig på att rehabilitera mig genom att tro att hittar jag någon ny snabbt så blir jag hel. Många möten och människor har jag pratat med, tyvärr har jag inte kunnat besvara de som tyckt om mig som den jag är och tyvärr har inte de som jag tyckt varit spännande besvarat mig.

Jag har också blivit medveten om hur jävla ytliga vi människor är, för min del mest hos kvinnor självklart. Det har varit enormt jobbigt att veta om och höra att jag är en toppenkille och omtänksam och snäll, meeeen... och den klassiska dåliga ursäkten, som i och för sig är lite turlig att den kommer för vem skulle vilja höra att man är för "stor" och för "ful" varje gång det skiter sig.

Tänk istället på vilken förlust de gör och att väljer de den vägen är de inte värda dig.

Ytliga människor finns det gott om, jag skulle säkert kunna säga att alla är det på något sätt, kanske inte just i det ämne som jag tar upp här ovan utan mer kanske på andra plan.

Vi är nog alla ytliga på något sätt - men visst är det sorgligt.

Jag vet om att jag är en bra människa.

Det jag gör är för det mesta något bra för någon annan och jag hjälper många personer i deras liv.

Nu har jag också fått hjälp på traven av massor av härliga människor. Personer som har tålamod med mig, personer som vill stötta och hjälpa mig och som i sin tur får respons tillbaka på något sätt.

Jag ingår i flera olika program just nu, men den enda som kan hjälpa mig är jag själv - men alla de som stöttar på vägen är enormt viktiga för mig.

Det kan handla om ett möte över en kaffekopp, en ryggdunk eller ännu bättre en kram.

Det kan också handla om ett telefonsamtal på fem minuter, för att visa att man verkligen bryr sig.

Fast i slutänden är det bara jag som kan bestämma om jag vill må bra och på vilka vägar jag ska nå dit.

Kanske kan det faktiskt vara så att klarar man sig igenom en kris i livet så går man ur den starkare än man någonsin varit i kropp och själ.

Jag tror faktiskt att det kan vara så och jag vill att det ska vara så.

Jag känner mig tillräckligt hel idag för att gå vidare till nästa fas i livet.

Kan det vara ett förhållande, kan det vara någon form av kärlek, kan det vara att enbart ta vara på den familj jag har kvar, kan det handla om mig enbart mig...

Vad nästa steg i livet ska vara är lite svårt att säga med ord, det märker jag ganska snart.

Ganska snart hoppas jag.

För då blir jag glad igen - ännu mera glad än jag är idag.

Idag vet jag vem som är värd mig och jag vet att jag är en jäkligt bra pappa.

Det är jag stolt över.

Jag är stolt över mig själv, för jag är bra.

Skippa ytligheten och se rätt in i hjärtat.

Du är en bra människa.

Jag med.

Igår hände det en grej som inte fick hända.

Jag hade varit på ett möte.

Under mötet kände jag att telefonen gav efter små liv och jag visste då att någon sökt mig.

Nyfiken som man är så börjar man kolla efter mobilen direkt efter mötet och ska då ta mig i tu med att läsa det sms som skickats.

Det jag inte riktigt har koll på är trappan, hur lång är den egentligen.

Jag tror att sista trappsteget är golvet och att det bara är att kliva på.

Ja, jag tittar ju på mobilen samtidigt som jag försöker se trappen i periferin.

Det gick.

I alla fall till det absolut sista steget, där jag då trampar snett och ramlar självklart.

Jag ramlar inte handlöst och snabbt, allt går i sån där härlig Chaplin-slow-motion och det måste ha sett förfärligt roligt ut för de två personerna (hoppas inte fler) som såg mig göra detta.

Visst det kunde ha gått riktigt illa, med brutna ben och hela kånkenrånken, men det gick ju bra så sett.

Pinsamt var det och jag har inte haft så roligt på riktigt länge.

Tänk att man ska behöva bjuda på sig själv och nästan slå ihjäl sig för att man ska få ha lite roligt och skratta ordentligt.

Men roligt var det, kanske inte just under fallet, men direkt efteråt.

Mötet då, ja det var lite segt och till viss del oförberett kändes det som.

Men innehållet kan bli riktigt bra, i alla fall på sikt.

Liverpool torskade hemma mot Marseille i Champions League igår med 0-1. Hemska tanke, det har inte startat så jäkla bra för oss och det blir inte enklare den 24 oktober i nästa match. Då vi möter Besiktas borta i tokiga Istanbul och Turkiet.

Fast jag tror ändå vi grejar upp detta, det är långt kvar.

Orkar inte skriva så himla mycket idag och vet inte riktigt hur jag ska formulera mig.

Självklart finns det hur mycket som helst jag skulle kunna skriva om, men jag har inte riktigt vetskapen om hur jag ska göra det och därför låter jag bli.

Kanske till nöje för vissa, men inte för andra.

På hemfronten är det inte bra ännu, om det någonsin blir det - men jag mår mycket mycket bättre än jag gjort på mycket länge. Det är skönt i alla fall.

Fast det är ändå en bit kvar känner jag.

Kanske resten av livet, vem vet.