Tvåtusensex
2007 - blir det ett år att minnas?
Hälsning
Skjuta allt på framtiden
Stress, stress, stress - varför, varför, varför kan man inte bara göra klart allt i tid?
Lillan åkte hemifrån i onsdags kväll och ännu har jag inte gjort någonting - får helt enkelt göra allt idag istället. Och det är inte lite det...
Får gäster ikväll för årets enda (?) bingokväll - men glögg har jag missat att köpa... så då fick jag det på mig också att göra.
Men det finns faktiskt ljusglimtar med att det snart är julafton - då är den snart över och förbi...
I alla fall känner jag en känsla av att allt inombords kommer att vända, bara den här jobbiga perioden är över.
Men julklapparna - de trodde jag att jag var klar med som i förra veckan redan...
I torsdags köpte jag sju (!) stycken extra till lillan - sju olika klädesplagg OCH inget är inpackat ännu...
Sen har jag faktiskt glömt ett par - som jag måste inhandla i samband med glögginköpet.
Det ska diskas, tvättas, spelas in musik för kommande arrangemang, packas in massor med julklappar, plockas leksaker (helst rensas lite), julgranen ska upp (varför det egentligen, ska ju ändå inte fira julen hemma - men den hör liksom till på något sätt), det ska ringas till lite släkt osv... - sen ska ju de alldagliga sakerna göras också... och allt ska vara klart före klockan 19 ikväll... drygt sju timmar - men det ska gå om man sätter fart...
Visst är julen en härlig tid - i alla fall när den är över...
Jag vill bli kär... då kanske livet blir roligare igen - men det ska bli spännande att se på när lillan öppnar sina klappar imorgon... Henne älskar jag i alla fall - men det har väl inte undgått någon...
GOD JUL!!!
Plötsligt på riktigt
Mitt i högen av brev låg en kallelse och den bekräftade bara allvaret i det hela, men känslan var knappast god.
Om drygt två månader är det dags - om inget inträffar innan som ändrar på hela processen, men vad skulle det vara. Jag har svårt att tro att någon ändrar sig i det här skedet.
Jag gör det definitivt inte.
Har jag behandlats som kattskit innan och anklagats för det ena och det andra - med rena lögner som alla enögda köper, så måste jag stå distansen ut.
Men, stolt - knappast.
Mitt fel - knappast.
Det viktiga här är att sanningarna kommer fram och att lösningen blir den bästa för den som behöver det.
Jag har inte valt den här utgången och det sista jag vill göra är att bråka.
Men det har framkommit uppgifter som jag inte kan blunda för och jag måste ju rentvå mig själv samtidigt som uppgifterna måste rättas till - även om det kommer göra ont i själen.
Men, har man en gång behandlats som kattskit och sedan som råttskit och sedan som ett helt sopberg - då finns det ingen anledning att hålla tillbaka.
- Jag tycker du är snäll och omtänksam...
Det var sagda ord till mig för mindre än två månader sedan - vad har jag tillbaka på det?
Kattskit, på skit, på skit.
Jag kommer fortsätta vara den jag är och uppenbarligen är jag snäll och omtänksam - men den biten kan komma och bli vilande frampå...
Men det finns vissa skillnader på att vara hård och tuff:
Är man det med sanningen och vill skipa rättvisa - då hoppas jag det slår lögnerna...
Hur som helst....
God Jul.......... eller?
"Jag är bajsnödig"
Julen närmar sig med stormsteg - en för många väldigt ensam tid.
Det är egentligen för dessa människor vi borde göra något, det är inte bara barnens högtid.
Frågorna är fortfarande många och varför ska den av oss som tar ansvar vara den som framstår som en bov? Tänk att livet kan vända och vara så enkelt för vissa och bara gå åt andra hållet för andra.
Jag förstår inte hur människan (i allmänhet) tänker eller är funtad - men det är ju ett ganska vanligt fenomen detta, dock mest hos män. I alla fall har jag fått för mig det.
Orättvisan i världen är på många sätt missvisande - de som förtjänar något, de får inget och tvärtom.
Det har under längre period slagit mig att folk säger till mig att såren måste läka innan man går vidare - men hur kommer det sig då att vissa kan gå vidare redan innan det förra var avslutat?
Jag förstår inte logiken - men troligen mår man bäst på det sättet, jag vet inte.
Det finns dock en del saker som är juvliga i livet och som man längtar efter omedelbart efter att man en gång upplevt det första gången, sen finns det sånt man längtar efter men ännu inte upplevt.
Sen finns det fenomen man skulle vilja göra eller vara - men det finns också en del negativa fenomen, som man självklart inte vill vara.
Ett sånt fenomen är en människa som saknar skam eller självinsikt om sig själv.
Och det spelar ingen roll att jag vet om hur personen tänker, fungerar och att min närhet vet läget - det hjälper inte situationen.
Även om det är som det är så har jag i mitt medvetande jobbat mig upp på trappstegen - jag är beredd att ta ett kliv till på stegen, dock inte för snabbt (man kan ju bli svettig ;).
Vi är inne i bibelveckan, en vecka jag länge fruktat, och allt känns nästan som vanligt - med en enda stor skillnad.
Lillan är borta från mig från onsdag kväll till julaftonens morgon.
Ensamheten, den fruktade, blir ännu större under en längre period - under årets jobbigaste vecka. Ensamhetens vecka.
Men vem förtjänar ensamheten?
Antagligen förtjänar jag den eftersom den nu infinner sig - vem vet - jo, det är nog så.
Nej, nu vill jag trampa mig vidare i livet och finna en riktig kvinna. En som står på backen, är ärlig, omtänksam, snäll och som kan föra en diskussion. Helt enkelt en vuxen människa, en go människa.
Jag känner mig redo för det steget nu och det handlar inte om någon surrogatkvinna längre, utan nu är det på riktigt. Någon att dela vardagen med - att vara med i vått och tort (kan ju misstolkas ;).
"Vilken tur att det inte är med livet som med en bok - att man kan läsa det sista kapitlet först."
Men visst finns det en del underbara ögonblick i livet även när det är som svårast.
Ta som exempel:
Du är på ett stort köpcentra för att spränga lite jobbiga timmar - men plötsligt börjar det knipa.
Du blir bajsnödig.
Men du vägrar sätta dig på en offentlig toalett och håller dig hellre i två timmar extra.
Tänk dig då känslan när du väl kommer hem och tar tidningen under armen och går dit - du vet.
Det är en härlig känsla det.
Tycker inte du det?
Fast ibland är livet faktiskt bra...
LILLAN 2 ÅR - Tisdag
Minnet sitter kvar där, det var som om det var igår - det var så fint och häftigt på samma gång.
"När lillan kom till jorden..."
Men, det var två år sedan nu och mycket har hänt sedan dess.
Tisdagen den 19 december är lillans dag och den firades i smyg redan under söndagen. Många personer var inbjudna och många kom - en del hade förhinder. Det var i uteslutande personer som betytt mycket för mig och lillan under den jobbiga perioden - alla har de på något sätt bidragit med något.
Så det minsta jag kände jag kunde göra var att bjussa på kalas.
Tack alla ni som kom och även ni som hörde av er - tack för allt!
Lillan snart 2 år
Ja vad säger man – kör hårt…
Tänkte väl försöka mig på att skriva ner några rader igen.
Det närmar sig jul och med det är det också lillans födelsedag, då hon föddes strax innan jul 2004. På söndag är det tänkt att ha kalas och alla de som står mig o lillan närmst (på min sida) har blivit inbjudna, i alla fall de som bor i Värmland. Givetvis alla barnvakter som ställt upp på oss och hjälpt till med både avlastning och när jag jobbat.
Det blir ett stort kalas räknar jag med – i alla fall över 15 personer – men roligt och trevligt.
Men sen kommer julen, suck…
En bit saknas, men garantin är säkrad – lillan firar jul med mig.
Det blir en tom jul på sitt sätt ändå, men det är väl bara att göra det bästa av situationen helt enkelt. Finns ju ingen annan utväg.
Vad gäller vårdnadsbiten är den inte på långa vägar löst, inte mer än att jag kan höja från 50 % till 60 % säkerhet att lillan i huvudsak kommer att bo och leva hos mig.
Orsak?
Mina teorier kan jag inte gå in på i detta skede och absolut inte i detta forum. Men läs gamla texter mellan raderna så kanske du kan komma på en egen teori.
Men det finns viktigare saker här i livet…
En mycket nära och god vän till mig hade änglavakt igår (Luciadagen).
Nej, han var inte Lucia och fick håret uppbränt av en tärna.
Han voltade två varv med sin bil men landade rättvänd. Bilen fick föras till skroten och mannen klarade sig undan gårdagen med misstänkt stukad fot och idag på morgonen hade han vissa besvär med nacken. Han kommer läkarundersökas under fredagen.
Blixthalkan slog helt enkelt till. Bilen snurrade och hamnade med bakdelen i diket där den i stoppet slog runt ett par varv. Utan varningssignal på bilbältet så hade han troligen, enligt sig själv, inte haft det på sig.
Änglavakt helt enkelt – men det tackar vi för.
Lucia på dagis
I tisdags hade lillan lussefirande på dagis.
Pappa hade köpt ett Lucialinne i storlek 90 (med andra ord liten tjej detta) och fixat till det med rött band och allt. Bandet håll hon på i fem minuter sen rök det och när pappa försvann ut i publikskaran så börjades det så gulligt bölas.
Fröken var då snabbt framme med ljuddämparen och sen satt hon där så söt och bara satt, bland alla andra barnen. I fjärde låten började hon klappa med lite, men det var också den sista låten.
Nya kameran var givetvis med och jag plåtade och plåtade. Bilderna funkar, men jag hade kommit åt någon av inställningarna så det blev inte så bra bilder i det dåliga ljuset som jag hoppats på. Jag ångrade efteråt att jag inte hade videokameran med mig – men det går ju inte att ändra på nu.
Efteråt fick vi vuxna tillsammans med barnen fika på respektive avdelning, trevligt trevligt.
I have a dream…
Min dröm har i många år varit att på Anfield Road i Liverpool få se ligamatchen mellan Liverpool-Manchester United – live.
I år hade jag chansen, resebolaget höll mina biljetter ett par dagar extra, men jag fick ingen med mig och då blir det inget, tyvärr.
Vilken match, vilken stämning – i alla fall om det kunde ha blivit en överraskande hemmaseger. Men men, man kan ju inte få allt här i livet – men nått kanske ;)
Kanske kostade det för mycket – 8 500 kronor plus resan…
Jag har i alla fall funnit ytterligare en mycket god vän, egentligen två men den andra halvan har jag inte hunnit träffa så mycket.
Eftersom jag gått hemma ett tag och ska göra det till den 2 januari – så har det givits möjlighet att träffa denna mycket snälla, trevliga och barnkära unga kvinna och då även hennes pojkvän. De är nyinflyttade grannar och det är kanon.
Trevliga på alla sätt och vis, trots att de är från Västergötland (skojar).
Hon har dessutom lovat ställa upp att passa lillan om det kniper – det känns tryggt och bra, hon är jättebra med henne och lillan gillar henne riktigt mycket.
Nej nu tror jag inte du orkar läsa mera, det blev en del här…
Men jag saknar dig – men inte dig...
What?
Tjat, tjat, tjat - men du skriver ju aldrig något nu för tiden...
Men om det inte händer något nytt - vad ska man skriva om då?
Visserligen fick jag förlängt vad gäller sjukskrivningen - men det var ju ingen nyhet - det stod ju redan skrivet i stjärnorna.
Men om det hänt nytt och spännande på fronten - icke...
Visserligen fått tre tränaranbud den senaste veckan och ett anbud som ledare inom bordtennis (!). Men, det är absolut inget jag vill ta ställning till i dessa dagar.
Lillan fyller snart år och då är det kalas såklart och sen är den där tragiska julen - som man tyvärr får där vare sig man vill eller ej... Men men, det är ju som det är...
Sen fyller tre vänner år inom bara en vecka och jag säger givetvis grattis till er alla: ChFr, CaAn och JöKa.
Hehe
Den där sista namnförkortningen blev ju riktigt rolig - jojo skämt o sido, grattis på er alla.
Sen finns det någon som är saknad - hoppas du känner det på dig...
Och, då är det inte henne jag talar om...
Nej - pözz på er