dennisjohansson75

I dag är det min födelsedag - öppet hus såklart...

♥
Min kalla hand i din,
Mina tårar på ditt bröst.
Du stryker lätt min kind,
Hos dig jag finner tröst.

Jag kan ej tårarna hindra,
De faller titt som tätt.
Men du min smärta lindrar,
På ditt eget speciella sätt.

Dina händer smeker lent,
Över min bara hud.
Morgonen är sen,
Och klädd i dimmans ljusa skrud.

Dina mjuka händer värmer min kropp,
Och du tänder gnistor i mitt hjärta.
Du fyller mig med hopp,
Och driver bort all smärta...

Hittade det här på nätet - jag tyckte om det och tänkte dela med mig av den till dig:


ETT BARN SOM...

Ett barn som kritiseras
lär sig att fördöma.

Ett barn som får stryk
lär sig att slåss

Ett barn som hånas
lär sig blyghet

Ett barn som utsätts för ironi
får dåligt samvete

Ett barn som får uppmuntran
Lär sig förtroende

Ett barn som möts med tolerans
lär sig tålamod

Ett barn som får beröm
lär sig rättvisa

Ett barn som får känna vänskap
lär sig vänlighet

Ett barn som får uppleva trygghet
lär sig tilltro

Ett barn som bli omtyckt och kramat
lär sig känna kärlek i världen.

Imorgon, fredag, åker lillan hemifrån och blir borta i fyra veckor.

FYRA VECKOR!!!

Hon är hemma nu men det känns redan att saknaden är stor.

 

Jag har sovit dåligt de senaste nätterna och känner mig illa till mods vad gäller detta.

Ändå tycker jag det är bra naturligtvis.

Tror nämligen de behöver komma varandra närmre igen, i alla fall inbillar jag mig det.

Men.

Hon är ju så liten.

Fyra veckor är på tok för länge, alldeles för länge.

 

Jag vet att hon saknar sin mamma här hemma och då går det inte så långa perioder som fyra veckor innan de ses.

Nu ska hon lämna mig i fyra veckor.

Jag kommer ju sakna ihjäl mig och vara orolig hela tiden.

Lillan kommer att längta efter mig också.

Nej.

Det är för länge, men så är det ju.

Jag kan inget göra åt saken.

Hoppas bara hon blir väl omhändertagen och att hon sköts om på rätt sätt, hela tiden.

 

Min prinsessa är allt jag har och jag lever för henne.

Jag har offrat allt mitt eget för hennes skull och jag känner det som en självklarhet att göra på det viset.

Jag älskar henne av hela mitt hjärta och det är definitivt inte värt att leva utan henne.

Jag kommer känna den där lilla handen klappa min kind även när hon inte är hemma, jag saknar henne redan.

Usch, vad tungt det kommer att vara imorgon.

 

Vi har haft ett mycket jobbigt år det senaste, men har ändå lyckats klara oss igenom det med relativt gott mod inför framtiden.

Lillan och jag har funnit varandra på ett jättefint sätt och rutinerna är väl inövade och vi känner båda till vad som är rätt och fel.

Hon är sååå himla go, tjejen.

 

Vill att det ska vara framtid nu och att det ringer på dörren här hemma.

Lillan kommer hem efter att ha varit borta i fyra lyckade veckor och kastar sig som vanligt runt min hals och kramar om mig hårt.

Den kramen längtar jag verkligen efter.

 

LOVE U - GUMMAN!

Min morfar blev svensk juniormästare i tungviktsboxning 1931 och 1932.
Medaljerna stoltserade på väggen över hans bruna sekretär i sovrummet och mellan dem satt ett diplom från att han gått en EM-match 1934.
Min morfar hette Henry och föddes den 20 maj 1913 och gick ur tiden den 20 december 1994.
Han var en stor man på många sätt min morfar.
110 kilo tung och 205 centimeter över havet och labbar stora som mattallrikar.
Sen var han ju min morfar också, min fadersgestalt.
Under andra världskriget hamnade han i finkan snubben. Han lämnade sin post vid gränsen till Norge för att vara med när hans första av tre barn skulle födas, min numera bortgångne morbror.
Tyckte ändå att det var rätt av honom - vem hade inte gjort det, lämnat sin post alltså. Två veckors arrest blev straffet. Hade det inte varit bättre att skicka min morfar tillbaka till sin post vid gränsen istället?
Jaja, de var väl inte så logiska på den tiden heller.

Åter till boxningen för fårfarmare Henry från Arvika.
Han tränade i Säffle och fick betala alla sina resor och tävlingar själv, till och med EM-fajten mot legenden Olle Tandberg.
Mer rutinerade Tandberg hade naturligtvis inga som helst problem att besegra unge Säffle-Johansson. Matchen var över på mindre än fyrtio sekunder. Ett käftsmäll och sen var det tack och adjö från finrummet, faktiskt för alltid.
Min morfar slutade att boxas efter Tandberg-matchen.

Jag minns hans historier från förr och hans förmaningstal till mig när jag som 12-åring ville gå i hans fotspår och ta upp boxningen i familjen igen.
Det var blankt NEJ.
Sportens utveckling hade naturligtvis blivit till det bättre, med mjukare handskar, susp och huvudskydd. Men samtidigt hade slagen blivit hårdare i nutid allt eftersom tekniken förbättrades.
Jag fick helt enkelt inte ens prova på och min morfar lyssnade jag verkligen på.

För att inte tala om våra resor till släktingar i Dalarna.
Det kunde handla om vansinnesgrejer i speed och omkörningar, säkert dessutom utan bilbälten, fast den detaljen minns jag inte så noga.
Jo, en gång när jag låg och läste, säkert Kalle Anka, i baksätet och han tvingades tvärnita för något vägbygge som var dåligt skyltat innan vänsterkurvan. Då föll jag handlöst ner på golvet i hans bruna, relativt fula, Ford.
Min morfar vände sig om till mig med ett leende utan att ens veta hur det gick med mig, så sa han:
- Vad letar du efter, har du tappat något?
Sen skrattade han som han brukade göra.
Den resan berättade vi aldrig för min mamma.

Annars handlade det mest om en tjatig snorunge som redan efter en mil frågade hur långt det var kvar, trots att det var minst sjutton mil att se fram mot.

Han var snäll min morfar.
Jag var hans favoritbarnbarn, i alla fall verkade det så och jag kände det väl mer eller mindre på det viset.
Han var verkligen något att se upp till, en riktig fadersgestalt.

Med all säkerhet kommer jag att minnas den där kvällen den 20 december 1994 i alla tider.
Jag var fotbollstränare och det var träning med laget.
Klockan var 20.23.
Då kände jag något konstigt i magen och lämnade över rodret till min assisterande tränare och gick ut i omklädningsrummet. Där lade jag mig på en bänk och stirrade upp i taket.
Känslan jag fått i maggropen var att min morfar tog farväl av mig, den där tiden klockan 20.23.
Fem minuter senare lämnade han jordelivet och återförenades med min mormor, som gick bort 1981.
Läbbigt.
Men.
Ändå en skön känsla på något sätt.

Min morfar, Henry, såg till att jag fick ett sista möte med honom.
Ett möte som kommer att sitta kvar i minnet livet ut.

I tisdags var vi uppe...
Och det var inte det roligaste jag gjort i mitt liv - det måste jag säga. Kunde man ha varit utan det så hade jag definitivt valt den vägen.
Hur gick det?
Jag vill inte använda detta forum till att berätta den biten till fullo. Det jag känner att jag kan tala om är att det blir en fortsättning, då vi inte var eniga i våra beslut. Men att vi gjort upp vad gäller vart och när lillan ska bo, så den biten är klar.
Och hon kommer att bo mestadels hos mig - vilket naturligtvis känns skönt.
I övrigt vad gäller detaljer och så vidare så ber jag er (som vill veta) att kontakta mig.

Annars är det som vanligt fullt ös - jobb, jobb, jobb och ännu mera jobb... plus en del annat då såklart...
Men allt har sin gång och det funkar ganska bra med det mesta just nu - om jag ska ljuga lite alltså.

Hade sett fram mot att resa till hövvestan för en koll på Vilja och hälsa på lite, men det gick inte denna gång... så jag hoppas kunna ta den biten längre fram.

Inte nog med att man ska "upp" på tisdag och känner sig skiträdd, skraj, ledsen och allt det som jag tror hör till den biten. Nu ska man gå och vara förvirrad och lägga tankarna på annat också.
Men jag ska försöka fokusera direkt efter att jag skrivit ner detta.

Hur skulle du gjort i detta scenario:

Din brud vill att du ska komma och sova över efter att du slutat jobba, vilket du gjort vid ett annat tillfälle. Du slutar vid elva-tiden på kvällen och då är porten till trappuppgången låst hos din flickvän.
Givetvis ringer du med din mobil och ber henne komma och öppna dörren, vilket hon naturligtvis gör - för hon har ju bett dig att komma över.
Dock hade hon redan hunnit somna innan du slutat ditt jobb, så hon är lite yrvaken när hon traskat ner för att öppna.
Väl där nere öppnar hon dörren, vänder sig om och går upp för trappen. Du går efter såklart.
Hon öppnar sin lägenhetsdörr och traskar rakt in genom hallen och vips så är hon borta.
Under tiden du tar av dig dina ytterkläder hinner hon gå och lägga sig igen.

Du frågar:
- Tänker du sova nu?
- Ja, kanske det, får du som svar.

Jaha, tänker du... och funderar en stund... sen frågar du igen...

- Ska jag ligga i soffan eller bredvid dig i sängen?
- Det väljer du själv, blir hennes svar och sluter sina ögon som att hon försöker falla i sömn igen.

Samma scenario som du en gång tidigare upplevt...

HUR SKULLE DU GJORT I DET LÄGET SOM KILLE?



Jag gjorde så här:

Klädde av mig och gick och lade mig bredvid henne.
Inte ett ljud hördes, så jag tänkte... ingen kram, ingen puss, inget vad kul att se dig, inget vill du ha en macka och kaffe (hade ju trots allt precis slutat jobba), inget vill du prata lite, inget gos - nej ingenting...

(Jag tänkte...)
Nej, jag åker hem istället, för här är jag ändå inte välkommen plus att jag får sova ut imorgon (hennes barn kommer och väcker före klockan åtta, trots en ringa ålder av åtta år).

Jag sa till henne hur jag kände mig behandlad och då började hon skrika och frågade om jag räknat med att hon skulle kasta sig över mig från första sekunden.

I och med att hon började skrika så bestämde jag mig direkt för att plocka på mig mina kläder och pysa därifrån.

- Vad gör du nu, frågade hon och jag förklarade ovanstående igen, men hon avbröt mig varje mening och jag fortsatte att klä på mig.

Väl i hallen sa hon:

- Jag tycker du är barnslig som åker härifrån.
Ok, sa jag. Du tycker jag är barnslig... då stannar jag då, sa jag och förväntade mig att hon skulle lyssna på mina känslor.

Jag gick in i sovrummet igen och hon satte sig i en fåtölj i vardagsrummet.

Då frågade jag om hon inte skulle komma och lägga sig:
- Nej, jag vill vara ifred en stund, svarade hon.

Jag lade mig i sängen och slog på tv:n.
Efter 30 minuter drog jag, för då hade hon fortfarande inte sagt något eller kommit och lagt sig.
Det fick vara hur barnsligt hon än tyckte att det var - men välkommen kände jag mig inte.
Inte denna gången och inte förra gången...

Tänk om detta har hänt, eller skulle det kunna hända??!!

HUR SKULLE DUUUU GJORT SOM KILLE I DET LÄGET?



Ps. Håll tummarna tidigt på tisdag morgon ni som vill.

Stort GRATTIS Mikael och Magdalena Dahlgren...

I morse vid 09.30-tiden kom Vilja och enligt rapporter från den stolta pappan så gick allt bra - underbart...

GRATTIS!

Tänk hon hade rätt i höstas när hon sa att jag "definitivt var värd någon bättre än henne..."

Jag är benägen att hålla med i varje ord - även om det är en utopi att påstå något annat efter vad som hänt o s v... Det är ju ingen överdrift heller om man säger att det kan inte vara svårt att vara bättre, men det är ju i och för sig min egen åsikt... Men med tanke på vad som varit och är så kanske någon eller ett par håller med i detta fall...

Nu är hon där i alla fall - och hon vinner med ett helt marathonlopp, om inte mer...
Skynda långsamt, men bra känns det...

Idag är det min födelsedag - jag säger Grattis till mig själv...
Självgodhet, något man får unna sig emellanåt - eller hur...

Känslan var inte direkt den bästa när jag öppnade dagens post.
Mitt i högen av brev låg en kallelse och den bekräftade bara allvaret i det hela, men känslan var knappast god.
Om drygt två månader är det dags - om inget inträffar innan som ändrar på hela processen, men vad skulle det vara. Jag har svårt att tro att någon ändrar sig i det här skedet.
Jag gör det definitivt inte.

Har jag behandlats som kattskit innan och anklagats för det ena och det andra - med rena lögner som alla enögda köper, så måste jag stå distansen ut.
Men, stolt - knappast.
Mitt fel - knappast.

Det viktiga här är att sanningarna kommer fram och att lösningen blir den bästa för den som behöver det.

Jag har inte valt den här utgången och det sista jag vill göra är att bråka.
Men det har framkommit uppgifter som jag inte kan blunda för och jag måste ju rentvå mig själv samtidigt som uppgifterna måste rättas till - även om det kommer göra ont i själen.

Men, har man en gång behandlats som kattskit och sedan som råttskit och sedan som ett helt sopberg - då finns det ingen anledning att hålla tillbaka.
- Jag tycker du är snäll och omtänksam...

Det var sagda ord till mig för mindre än två månader sedan - vad har jag tillbaka på det?
Kattskit, på skit, på skit.
Jag kommer fortsätta vara den jag är och uppenbarligen är jag snäll och omtänksam - men den biten kan komma och bli vilande frampå...
Men det finns vissa skillnader på att vara hård och tuff:
Är man det med sanningen och vill skipa rättvisa - då hoppas jag det slår lögnerna...

Hur som helst....

God Jul.......... eller?

Julen närmar sig med stormsteg - en för många väldigt ensam tid.
Det är egentligen för dessa människor vi borde göra något, det är inte bara barnens högtid.

Frågorna är fortfarande många och varför ska den av oss som tar ansvar vara den som framstår som en bov? Tänk att livet kan vända och vara så enkelt för vissa och bara gå åt andra hållet för andra.
Jag förstår inte hur människan (i allmänhet) tänker eller är funtad - men det är ju ett ganska vanligt fenomen detta, dock mest hos män. I alla fall har jag fått för mig det.
Orättvisan i världen är på många sätt missvisande - de som förtjänar något, de får inget och tvärtom.
Det har under längre period slagit mig att folk säger till mig att såren måste läka innan man går vidare - men hur kommer det sig då att vissa kan gå vidare redan innan det förra var avslutat?
Jag förstår inte logiken - men troligen mår man bäst på det sättet, jag vet inte.

Det finns dock en del saker som är juvliga i livet och som man längtar efter omedelbart efter att man en gång upplevt det första gången, sen finns det sånt man längtar efter men ännu inte upplevt.
Sen finns det fenomen man skulle vilja göra eller vara - men det finns också en del negativa fenomen, som man självklart inte vill vara.
Ett sånt fenomen är en människa som saknar skam eller självinsikt om sig själv.
Och det spelar ingen roll att jag vet om hur personen tänker, fungerar och att min närhet vet läget - det hjälper inte situationen.
Även om det är som det är så har jag i mitt medvetande jobbat mig upp på trappstegen - jag är beredd att ta ett kliv till på stegen, dock inte för snabbt (man kan ju bli svettig ;).

Vi är inne i bibelveckan, en vecka jag länge fruktat, och allt känns nästan som vanligt - med en enda stor skillnad.
Lillan är borta från mig från onsdag kväll till julaftonens morgon.
Ensamheten, den fruktade, blir ännu större under en längre period - under årets jobbigaste vecka. Ensamhetens vecka.
Men vem förtjänar ensamheten?
Antagligen förtjänar jag den eftersom den nu infinner sig - vem vet - jo, det är nog så.

Nej, nu vill jag trampa mig vidare i livet och finna en riktig kvinna. En som står på backen, är ärlig, omtänksam, snäll och som kan föra en diskussion. Helt enkelt en vuxen människa, en go människa.
Jag känner mig redo för det steget nu och det handlar inte om någon surrogatkvinna längre, utan nu är det på riktigt. Någon att dela vardagen med - att vara med i vått och tort (kan ju misstolkas ;).

"Vilken tur att det inte är med livet som med en bok - att man kan läsa det sista kapitlet först."

Men visst finns det en del underbara ögonblick i livet även när det är som svårast.
Ta som exempel:
Du är på ett stort köpcentra för att spränga lite jobbiga timmar - men plötsligt börjar det knipa.
Du blir bajsnödig.
Men du vägrar sätta dig på en offentlig toalett och håller dig hellre i två timmar extra.
Tänk dig då känslan när du väl kommer hem och tar tidningen under armen och går dit - du vet.
Det är en härlig känsla det.
Tycker inte du det?

Fast ibland är livet faktiskt bra...

I morgon klockan 17.44 började det svaga barnaskriket efter den första och kyliga kontakten med omvärden.
Minnet sitter kvar där, det var som om det var igår - det var så fint och häftigt på samma gång.
"När lillan kom till jorden..."
Men, det var två år sedan nu och mycket har hänt sedan dess.

Tisdagen den 19 december är lillans dag och den firades i smyg redan under söndagen. Många personer var inbjudna och många kom - en del hade förhinder. Det var i uteslutande personer som betytt mycket för mig och lillan under den jobbiga perioden - alla har de på något sätt bidragit med något.
Så det minsta jag kände jag kunde göra var att bjussa på kalas.
Tack alla ni som kom och även ni som hörde av er - tack för allt!

The best of the best end - den värsta konsert jag någonsin varit på (fast egentligen otroligt bra).
Redan inför andra låten (av 26) ville jag bara därifrån, jag ville ställa mig upp och skrika, jag ville hoppa, jag ville göra vad som helst för att slippa den här pinan mer.
Ändå satt jag kvar och genomled alla låtarna, en efter en var mer sentimental än den andra och jag ville bara stortjuta, men givetvis när det handlar om en offentlig plats så ville det inte komma ut några tårar.
Istället satt jag kvar där med stirrande blick och ett kraftigt tryck över bröstet - ni vet så där ont det bara kan göra när ett hjärta är fullständigt sönderkrossat - igen.

Tidigare under lördagen gick jag på den där träffen som hon ville ha.
En del saker som togs upp var ren ventilation och därmed bra att det togs upp.
Men.
Återigen trillade jag dit i fällan, en fälla som startade sitt genomförande redan i onsdags.
Jag fick hopp - jag såg ett ljus i horisonten.
Jag fick även hopp under lördagen, till en början i alla fall.
Sen kom de...
En käftsmäll efter den andra - och då pratar vi inte om tre eller fyra utan snarare tio-tolv.
Jag blev helt enkelt nedslagen på plats - jag blev sönderkrossad, en gång till - fast nästan värre denna gång.
Jag såg ett ljus i mörkret - nu blev det i stället helt bäcksvart, gravsvart helt enkelt.
Ändå.
Ändå avslutades samtalet på följande sätt:
- Jag vill satsa på familjen till 100 procent.
Bara någon timme senare var den satsningen över, medan jag redan under eftermiddagens samtal kände att jag fick nog - nog av livet i allmänhet.
Jag trodde dessutom att jag hade vunnit byråkratin och på så sätt en del av kontrollen på att lillan skulle få en korrekt och ärlig chans till en fin uppväxt. Det var ett av alla slag jag fick på "pungen".
"Det är inte klart ännu - det kommer en fortsättning."
Puh. Puh. Puh.
Jag orkar inte mer, jag orkar ingenting mer.
I går gav jag upp.
Visst, du kan säga att jag är en usel pappa - men, det rör mig inte i ryggen för det visste jag redan - fullständigt värdelös, som pappa och människa.
Jag orkar inte mer.
Hon, med sin nedbrytande taktik, vinner - jag blev sjukskriven och då slog hon till direkt, än en gång för att trycka ner mig ännu längre i kvicksanden.
Vilket hon då mot naiva mig lyckades med.
Jag gav upp i går.
Jag orkar inte mer!

Naiv - fy faan vad naiv jag är. Så jävla korkad är vad jag är - helt dum i huvudet.
Fick för mig att jag såg ett ljus - men det blev bara svartare än någonsin.
Man kan inte leva dubbelliv...
Ena stunden tänds hoppets ljus - andra stunden är det verkligen kolmörkt igen...
Vilket ben ska jag stå på egentligen, vilket ben ska jag stå på - snart står jag nog inte alls mer...
Ont, det gör ont - som faan i helvetet...
Så jävla naiv jag är - så jävla naiv...

Saddam ska hängas.
USA är i full gång med val.
Svenska politiker mordhotas.
Turkiet kan missa inträdet till EU pga Cypernaffären.
Svält och elände, som vanligt i Afrika.
m.m. m.m.

Egentligen är det ganska lustigt hur det fungerar för oss människor.
Inre kriser som kan rasera en hel värld - jo, det känns ju så när man mår så jävla dåligt som jag gör nu. Men, i det stora hela är det ju "bara" en klick i vad som egentligen är viktigt för världen.

Världen har sina globala problem som väcker känslor - vi har enskilda problem som även de väcker känslor, men i det stora hela är det mindre än en piss i rymden.
Klimatförändringar, mörker och hårda vintrar - det drabbar miljontals människor just i detta nu - men vad faan bryr det mig. Egentligen borde man bry sig mycket mer än man gör, men vem i helvete orkar med det också.
Räcker det inte med de egna problemen?
Jo, kanske - men egentligen inte... Vi måste bry oss mer om varandra... hela världen borde sluta upp i en enda stor skön kram - inte bara de som är nära, även om det ibland skulle räcka med den biten för min egen del.
Glöm inte bort mig...

Jag ser ett ljus, men vad innebär det?
Har jag fått en del förhoppningar om saker och ting - som i själva verket kan innebära något helt annat?

Jag mår piss och pyton och har från i dag blivit sjukskriven en tid på grund av depp och utbrändhet. I samma veva så tänds det ett ljus och en liten dörr öppnar sig på glänt - men vad betyder det?
Vad krävs av mig?
Vad vill jag egentligen?
Hur mår jag - kan jag tänka klart?
Vad är det som sker?

Ljuset är svagt och ofantligt långt borta, men det finns där och det inbringar ett visst hopp om framtiden - jäklar det känns som jag skriver ur bibeln på något sätt - har jag blivit religiös, eller vad faan är detta?

Falska förhoppningar eller på riktigt - jo, det är ju det som är frågan...

Vågar jag?
Vågar jag - för att vinna?
Vågar jag - vad kan jag förlora?
Vågar jag - klarar jag av att förlora, igen?

OM, om jag vågar - gör jag det för min egen skull, gör jag det för Lovisas skull eller gör jag det för vår skull - allas vår skull?
Vad ska jag göra - hjälp mig - fast ändå inte, jag måste ju fatta ett eget beslut i denna fråga...

Jag ser ljuset - men ser jag i syne - är det falskhetens ljus jag ser...

Eller är det helt enkelt framtiden?

Det är så jääääävla ensamt..........
25 augusti -

Knack, knack, knack - finns det några snälla barn här i familjen Johansson?
- Vi är ingen familj längre, men det finns ett snällt barn här. Det snällaste på jorden.

I december fyller Lovisa 2 år och det är egentligen första gången man kan se på hennes kroppsspråk hur hon reagerar på saker och ting. Men det blir inte som en helad familj, den biten får vi aldrig uppleva i denna familj. Något som jag verkligen sett fram mot, alla högtider tillsammans i familjen, alla mysiga stunder. Men, den biten får jag inte uppleva och inte heller Lovisa, eller hennes mamma.

Visserligen kommer Lovisa på sikt få det riktigt kul, med två födelsedagskalas och två jular. Men samtidigt kommer det en tid även för henne där hon förstår innebörden med att ha två av allt. Något jag inte önskade henne och som jag verkligen inte önskade mig själv heller.

Tillsammans klär vi granen, bakar pepparkakor och öppnar julklappar - som en enda underbar familjär jul. Traditioner som hela tiden ligger kvar i de svenska hemmen, den tiden jag verkligen sett fram mot.

Vad kan jag erbjuda Lovisa på julen, det är ju då släkt och vänner samlas. Jag kommer vara ensam med henne, kanske med farmor och "farfar" - men högsta antalet blir vi fyra. Medan de i mammans familj alltid har för avsikt att samlas hela familjerna tillsammans, totalt kanske 25 personer. Hur kan jag konkurrera ut det och hur ensamma kommer vi inte att behöva vara, jag och Lovisa.
Eller ännu värre - Lovisa ska fira jul tillsammans med mamman och deras släkt - DÅ blir jag ensam, mycket ensam.

Min familjedröm gick i spillror för tio veckor sedan och jag har aldrig mått sämre än jag gjort under denna period i hela mitt liv.
Det verkar inte finnas något slut på mörkret heller, det finns inget ljus någonstans. Visst har även jag gjort försök under den här perioden, försök till kontakter med det andra könet. Men utan framgång.
Troligen har jag varit som en uppslagen bok - jag vet inte vilket ben jag står på själv och därför (bland annat) vill de inte inleda något, i tron om att bara bli en ersättning till det som varit. Så skulle det kanske kunna ha blivit, men det har också känts mycket bra - så jag vill inte utesluta någonting.
En del av mig vill troligen ha henne tillbaka om den möjligheten skulle komma, medan den andra delen absolut inte vill veta av henne. Jag mår skitpiss och önskar egentligen inget annat än att allt detta ska få ett slut på det ena eller det andra sättet.
Bara Lovisa har det bra har det tidigare skrivits på denna blogg - men i dag ska jag också skriva att jag själv måste få må bra.
Jag hatar mitt liv, men älskar Lovisa över allt annat - men orkar jag med allt detta och vad händer i december, när det är som mörkast.
Vem ska jag då tända ljus tillsammans med?
Jag är rädd - jag är skiträdd för ensamheten.

Knack, knack, knack finns det några snälla barn här?
- Ja. Lovisa är hemma - men det också bara vi här. Välkommen in till ensamheten, farbror tomten.

Tid?
Ge mig mera tid...
Tänk om livet vore lika enkelt som för vissa andra som inte tar något som helst ansvar. Är det meningen att man ska få rida på en våg hela livet och inte behöva göra någonting någongång - bara rå om sig själv.
Jag tycker det är orättvist och ja jag är avundsjuk på de som kan liva livet utan att lyfta ett finger.
En del går på krogen och käkar gott, andra klipper sig snyggt och en del har en axel att luta sig mot - inget av det här behöver man betala för.
En del andra får allting serverat och andra pratar åt dem, utan att behöva lyfta ett finger.
Är man smart då, eller helt enkelt för korkad för att klara av någonting?
Jag börjar tvivla, på mig själv och på det här samhället - man kanske inte skulle ha brytt sig från första början utan bara levt livet på andra hårt arbetandes pengar, så kallat soc-bidrag.
Aldrig tidigare har hon mått så bra eller sett så bra ut som hon gör nu och det kanske är skönt och bra för henne. Men vilket ansvar tar hon? Vilket ansvar tog hon? Och vad tar hon för ansvar nu när Lovisa åker hem till någon av hennes bostäder, vart för hon henne.
Det har nu gått tio veckor sedan allt elände började och jag känner mig inte helad någonstans, det enda jag fick var ytterligare ett heltidsjobb och en jäkla massa oroliga tankar - vad fick hon och vad tog hon, jo det vet vi vid det här laget.
Och det var inte ansvar i alla fall.