Vem läser detta
Nalle Puh.
Eller bara...
Puh.
Jag har haft en svettig vecka hittills med jobb, jobb och jobb och ännu är inte veckan över.
Totalt handlar det om att jag har tillbringat 71 timmar på jobbet och idag, söndag, blir det ytterligare sex-sju timmar med jobb.
Extrapengar?
Glöm det.
Schemat föll så illa ut denna veckan att det blev på detta sätt.
Det känns, även om det inte är så fysiskt krävande jobb så känns det.
Inatt var det riktigt tungt att åka från jobbet.
Prinsessan är ju inte hemma så jag körde mot en tom lägenhet.
Då kom många tankar tillbaka.
Jag var riktigt ledsen när jag klev över tröskeln i den nedre hallen.
Ensamheten, den samma som fanns där i höstas, slog mot mitt ansikte.
Det var tungt att kliva upp för de där trappstegen till själva lägenheten.
Gå upp och mötas av ingenting.
Och grejen är den att egoismen smög sig på i den bistra stunden, med tankar som:
" Det är ju inte jag som värd att komma hem till ensamheten?! "
" Jag är värd att ha någon att komma hem till! "
Jag vet.
Det låter förjävla smörigt, men vad faan.
Det andra karlar sitter inne med och tänker för sig själva skriver jag ner här och jag skiter i det helt enkelt.
Smörigt är det inte.
Det är verklighet.
Nej, igår var det en riktigt djup downkväll.
Och jag förtjänar det inte!
Positivt.
Någon sa till mig att det numera är lite mer positiva vibbar skrivna på denna jäkla blogg.
Och hon har väl rätt i det om man jämnför med bara för några månader sedan.
Men det känns ändå som det är en hel del negativt som plitas ner.
Så och idag.
Men ändå känns det som att det är hästlängder från hur det har varit.
Men vem skriver jag för.
Förutom mig själv alltså.
Vem läser detta?
Jag har fått för mig att det är ganska många som plågar sig igen denna sida, en del till och med dagligen. Även om det inte står något varje dag. Men nyfikenheten tycks vara hyfsat stor.
Men det vore kul att se vem som läser min skit.
Jaja ibland slår jag väl i skallen och får ner lite positivt.
Så.
Du som orkat dig hit ner kan väl göra ett avtryck i kommentarerna, bara så jag får ett hum om hur många och vilka som läser.
Tack.
Förresten.
Gôtt väder det har varit ett tag.
Grillarna börjar lukta, underbart.
Se där lite positivt, hehe...
Eller bara...
Puh.
Jag har haft en svettig vecka hittills med jobb, jobb och jobb och ännu är inte veckan över.
Totalt handlar det om att jag har tillbringat 71 timmar på jobbet och idag, söndag, blir det ytterligare sex-sju timmar med jobb.
Extrapengar?
Glöm det.
Schemat föll så illa ut denna veckan att det blev på detta sätt.
Det känns, även om det inte är så fysiskt krävande jobb så känns det.
Inatt var det riktigt tungt att åka från jobbet.
Prinsessan är ju inte hemma så jag körde mot en tom lägenhet.
Då kom många tankar tillbaka.
Jag var riktigt ledsen när jag klev över tröskeln i den nedre hallen.
Ensamheten, den samma som fanns där i höstas, slog mot mitt ansikte.
Det var tungt att kliva upp för de där trappstegen till själva lägenheten.
Gå upp och mötas av ingenting.
Och grejen är den att egoismen smög sig på i den bistra stunden, med tankar som:
" Det är ju inte jag som värd att komma hem till ensamheten?! "
" Jag är värd att ha någon att komma hem till! "
Jag vet.
Det låter förjävla smörigt, men vad faan.
Det andra karlar sitter inne med och tänker för sig själva skriver jag ner här och jag skiter i det helt enkelt.
Smörigt är det inte.
Det är verklighet.
Nej, igår var det en riktigt djup downkväll.
Och jag förtjänar det inte!
Positivt.
Någon sa till mig att det numera är lite mer positiva vibbar skrivna på denna jäkla blogg.
Och hon har väl rätt i det om man jämnför med bara för några månader sedan.
Men det känns ändå som det är en hel del negativt som plitas ner.
Så och idag.
Men ändå känns det som att det är hästlängder från hur det har varit.
Men vem skriver jag för.
Förutom mig själv alltså.
Vem läser detta?
Jag har fått för mig att det är ganska många som plågar sig igen denna sida, en del till och med dagligen. Även om det inte står något varje dag. Men nyfikenheten tycks vara hyfsat stor.
Men det vore kul att se vem som läser min skit.
Jaja ibland slår jag väl i skallen och får ner lite positivt.
Så.
Du som orkat dig hit ner kan väl göra ett avtryck i kommentarerna, bara så jag får ett hum om hur många och vilka som läser.
Tack.
Förresten.
Gôtt väder det har varit ett tag.
Grillarna börjar lukta, underbart.
Se där lite positivt, hehe...
Boom boom 1
Ikväll klockan 20.45, TV 6 - Behöver jag skriva mer???
Mitt tips: 1-1 (bra resultat för oss)
Mitt tips: 1-1 (bra resultat för oss)
Vilken vändning av Quinnorna
Dålig match.
AIK gästade Qbik på Tingvalla i eftermiddags och det var 468 personer (?) på plats för att se detta.
Hemmalaget började bäst utan att skapa några direkt hyperfarliga avslut - för det blir inte farligt om man placerar bolluslingen direkt på målvakten.
I början av andra stack gästerna från hövvestan upp och skickade bollen i nät på en situation där minst tre hemmalirare borde rensat bort skiten.
Laura Kalmari svarade för målet, eller var det självmål - skit samma mål blev det i vilket fall som helst.
Janne Jansson satsade återigen på unga Sanna Backman som fyller 16 år kring jul i år.
Hon låg sedan bakom vändningen.
Visserligen prickade Anna Nilsson in kvitteringen på ett inspel från högerkanten av Rebecca Jonsson, men unga Backman rörde till det för AIK-försvaret.
Bara minuter efter 1-1-målet fick hon bollen på sin vänsterkant och alla väntade på avslutet - istället serverade hon en perfekt passning till tyska stjärnan Jennifer Meier som inte gjorde något misstag.
2-1 blev också slutresultatet.
Rättvist.
Ja, jag tycker faktiskt det sett över hela matchen.
Men fortsätt med Backman som inhoppare, hon är inte redo ännu för att starta i allsvenskan.
Men hon är kul att titta på - bra vågat Jansson.
Mer fotboll.
På onsdag är det äntligen dags för matchen med stort M.
Champions League semin mellan Chelsea och Liverpool på Stanford i London.
Kan det bli bättre?
Klart det kan när The Reds får repris från 2005, den här gången i Athen med finalseger mot Milan.
Ni minns väl straffdramat i Istanbul efter att Milan hade ledningen i paus med 3-0 och Liverpool vände tillbaka matchbilden och gjorde 3-3 innan full tid. Mållös förlängning och Dudek blev hjälte, superhjälte.
Mycket talar för att det kan bli repris i Athen - i alla fall att det blir samma lag som möts i finalen.
Chelsea har mer press på sig att vinna semin än Mersey-laget, det är bland annat det som talar för "oss".
Att sen Milan ska besegra Man United i sin semi är ju 50-50 chanser känns det som.
Intressanta fajter i alla fall.
Klockan 20.45 på onsdag är det heligt, för då sparkar man igång i London.
Dagen innan spelar Milan och United med samma starttid.
Underbart.
I övrigt så väntar en monstervecka rent jobbmässigt.
55,5 timmar på mitt ordinarie jobb och lägg där till speaker på söndag - cirka sex timmars jobb, totalt alltså närmare 60 timmar.
Oj vad jag längtar till veckan därpå, fast den är ju nästan lika tuff i och för sig.
Måndag 09-15 och 19-21.30; Tisdag 08-16; Onsdag 11-21.30; Torsdag 11-21.30; Fredag 14.30-23.30; Lördag 14.30-23.30 och Söndag 12-18.30.
Inget att klaga på kanske, men det mesta är ju schemalagt så det blir inga direkta extrapengar.
Klagar det gör jag bara för att jag får så lite tid över för min prinsessa, men det ska jag gottgöra med bus när vi väl får vår tid denna vecka.
Sen är det det där med kärleken och värmen i kylan.
Vad ska jag göra liksom.
Nu är en kvinna kär och jag vet inte riktigt om jag besvarar detta.
Eller gör jag det?
Återstår kanske att ta reda på det.
Klick, det kanske det säger längre fram, vem vet?
I Götet vet jag hur det gick, men såklart jag skriver inget här om detta.
Fråga dem själv vid intresse och nyfikenhet.
Kanske skulle söka jobb i gurkstaden.
Då är det säkert någon som jublar om jag flyttar, eller hur grabbarna grus från orten utanför Karlstad.
Mycket beror ju på hur det går med vissa bitar och om de har jobb där.
Återstår som sagt att ta reda på detta.
I 2 marten - var det verkligen någon mârten, eller var det bara ett svindyrt tivoli.
Vem tjänade på det?
I alla fall var det synd att hela söndagen regnade bort - eller det kanske inte var synd, jag hade ju inte åkt dit ändå.
Kul att det händer något i vår torftiga stad annars.
Badhuset.
Gör för faan om badhuset.
Vilket jäkla ruckel.
Man skäms ju att behöva jobba åt kommunen och erbjuda den här skiten.
Åk på studiebesök till Norrköping och bygg ett äventyrsbad för småttingbarn.
Skärpning kommunen.
Det är inte roligt att gå och bada i Karlstad.
Kenneths - det är gott ibland.
Semester vecka 28, 29, 30 och 31.
Något att se fram emot i alla fall.
Det ska bli oerhört skönt.
Om man nu inte blir sjukskriven för utbrändhet igen förstås.
Varning utfärdad.
Visst är det bra att jobba så mycket då - inte.
Glöm inte:
Chelsea - Liverpool
Onsdagen den 25 april klockan 20.45
Semifinal i Champions League
The Reds mot final - igen...
AIK gästade Qbik på Tingvalla i eftermiddags och det var 468 personer (?) på plats för att se detta.
Hemmalaget började bäst utan att skapa några direkt hyperfarliga avslut - för det blir inte farligt om man placerar bolluslingen direkt på målvakten.
I början av andra stack gästerna från hövvestan upp och skickade bollen i nät på en situation där minst tre hemmalirare borde rensat bort skiten.
Laura Kalmari svarade för målet, eller var det självmål - skit samma mål blev det i vilket fall som helst.
Janne Jansson satsade återigen på unga Sanna Backman som fyller 16 år kring jul i år.
Hon låg sedan bakom vändningen.
Visserligen prickade Anna Nilsson in kvitteringen på ett inspel från högerkanten av Rebecca Jonsson, men unga Backman rörde till det för AIK-försvaret.
Bara minuter efter 1-1-målet fick hon bollen på sin vänsterkant och alla väntade på avslutet - istället serverade hon en perfekt passning till tyska stjärnan Jennifer Meier som inte gjorde något misstag.
2-1 blev också slutresultatet.
Rättvist.
Ja, jag tycker faktiskt det sett över hela matchen.
Men fortsätt med Backman som inhoppare, hon är inte redo ännu för att starta i allsvenskan.
Men hon är kul att titta på - bra vågat Jansson.
Mer fotboll.
På onsdag är det äntligen dags för matchen med stort M.
Champions League semin mellan Chelsea och Liverpool på Stanford i London.
Kan det bli bättre?
Klart det kan när The Reds får repris från 2005, den här gången i Athen med finalseger mot Milan.
Ni minns väl straffdramat i Istanbul efter att Milan hade ledningen i paus med 3-0 och Liverpool vände tillbaka matchbilden och gjorde 3-3 innan full tid. Mållös förlängning och Dudek blev hjälte, superhjälte.
Mycket talar för att det kan bli repris i Athen - i alla fall att det blir samma lag som möts i finalen.
Chelsea har mer press på sig att vinna semin än Mersey-laget, det är bland annat det som talar för "oss".
Att sen Milan ska besegra Man United i sin semi är ju 50-50 chanser känns det som.
Intressanta fajter i alla fall.
Klockan 20.45 på onsdag är det heligt, för då sparkar man igång i London.
Dagen innan spelar Milan och United med samma starttid.
Underbart.
I övrigt så väntar en monstervecka rent jobbmässigt.
55,5 timmar på mitt ordinarie jobb och lägg där till speaker på söndag - cirka sex timmars jobb, totalt alltså närmare 60 timmar.
Oj vad jag längtar till veckan därpå, fast den är ju nästan lika tuff i och för sig.
Måndag 09-15 och 19-21.30; Tisdag 08-16; Onsdag 11-21.30; Torsdag 11-21.30; Fredag 14.30-23.30; Lördag 14.30-23.30 och Söndag 12-18.30.
Inget att klaga på kanske, men det mesta är ju schemalagt så det blir inga direkta extrapengar.
Klagar det gör jag bara för att jag får så lite tid över för min prinsessa, men det ska jag gottgöra med bus när vi väl får vår tid denna vecka.
Sen är det det där med kärleken och värmen i kylan.
Vad ska jag göra liksom.
Nu är en kvinna kär och jag vet inte riktigt om jag besvarar detta.
Eller gör jag det?
Återstår kanske att ta reda på det.
Klick, det kanske det säger längre fram, vem vet?
I Götet vet jag hur det gick, men såklart jag skriver inget här om detta.
Fråga dem själv vid intresse och nyfikenhet.
Kanske skulle söka jobb i gurkstaden.
Då är det säkert någon som jublar om jag flyttar, eller hur grabbarna grus från orten utanför Karlstad.
Mycket beror ju på hur det går med vissa bitar och om de har jobb där.
Återstår som sagt att ta reda på detta.
I 2 marten - var det verkligen någon mârten, eller var det bara ett svindyrt tivoli.
Vem tjänade på det?
I alla fall var det synd att hela söndagen regnade bort - eller det kanske inte var synd, jag hade ju inte åkt dit ändå.
Kul att det händer något i vår torftiga stad annars.
Badhuset.
Gör för faan om badhuset.
Vilket jäkla ruckel.
Man skäms ju att behöva jobba åt kommunen och erbjuda den här skiten.
Åk på studiebesök till Norrköping och bygg ett äventyrsbad för småttingbarn.
Skärpning kommunen.
Det är inte roligt att gå och bada i Karlstad.
Kenneths - det är gott ibland.
Semester vecka 28, 29, 30 och 31.
Något att se fram emot i alla fall.
Det ska bli oerhört skönt.
Om man nu inte blir sjukskriven för utbrändhet igen förstås.
Varning utfärdad.
Visst är det bra att jobba så mycket då - inte.
Glöm inte:
Chelsea - Liverpool
Onsdagen den 25 april klockan 20.45
Semifinal i Champions League
The Reds mot final - igen...
Spänningen stiger
Idag händer det.
Det där stora.
Nej, Titanic ska inte tas upp till ytan.
Jag är den gemensamma nämnaren.
Jag känner dem båda.
Men.
De båda känner inte varandra.
Men ikväll sker det.
Mina två vänner ska träffas och det är så spännande.
Hoppas för deras skull att det fungerar - det vore roligt.
Så jag vill bara önska lycka till med dejten helt enkelt.
Det där stora.
Nej, Titanic ska inte tas upp till ytan.
Jag är den gemensamma nämnaren.
Jag känner dem båda.
Men.
De båda känner inte varandra.
Men ikväll sker det.
Mina två vänner ska träffas och det är så spännande.
Hoppas för deras skull att det fungerar - det vore roligt.
Så jag vill bara önska lycka till med dejten helt enkelt.
Förlåt mig!
Finito.
The end.
Slut.
Jag klarade inte av situationen som sådan och kände mig otillräcklig som pojkvän. Bland annat borde jag vid några tillfällen funnits där vid hennes sida och det gjorde jag inte.
Dåligt.
Dåligt av mig, mycket dåligt till och med.
Att det sedan under fyra månader inte direkt varit en dans på rosor har väl sin del i mitt beslut.
"Smekmånaden" var över på två-tre veckor och efter det har det mestadels handlat om problem från min eller hennes sida.
Visst, det är då man ska finnas där för varandra.
Men det blev inte riktigt på det viset.
Jag tycker hon är en supergo tjej och jag vet att hon tycker jag är en supergo kille.
Synd då att jag inte orkar leva upp till mina egna förväntningar.
Dessutom måste jag tänka på min lilla tjej, hon är alltid nummer ett för mig.
Den situationen jag hade dragit in henne i om jag stannat kvar skulle inte vara rättvis mot henne, hon hade inte kunnat få 100 procentig uppmärksamhet och det SKA hon ju naturligtvis ha.
Lillan är viktigast och bland annat därför får det bli på det här viset.
Jag bröt upp med henne även om jag tycker mycket om henne.
Jag gjorde det för min egen skull.
Jag gjorde det för hennes skull.
Jag gjorde det framförallt för min lilla prinsessas skull.
För min skull =
"Jag kommer enkelt undan de problem som medföljt" - "Jag är inte tillräckligt stabil i mig själv och mådde inte 100 procentigt bra med det som var" - "Dålig ursäkt kanske, men sant" - "Jag känner mig usel, värdelös och dålig".
För hennes skull =
"Hon behöver en stabil pojkvän som kan ge henne den kärlek och stöd hon förtjänar" - "Hon är värd bättre än mig helt enkelt".
För prinsessans skull =
" Behövs det någon förklaring?".
Ny erfarenhet
Aldrig tidigare har jag brutit upp med en tjej som jag tycker om.
Alltså att JAG har brutit upp trots att jag fortfarande är "förälskad" i kvinnan.
Det känns sjukt.
Det känns konstigt.
Det känns jobbigt.
Det känns overkligt.
Det känns helt enkelt.
Jag tycker synd om henne.
Obegriplig bakgrund och sedan skapar jag ett hopp och ett ljus i hennes tillvaro, som jag sedan flyr från.
Dåligt.
Men.
Jag mår inte helt bra själv så kanske är det ändå det enda rätta.
Kanske.
Kanske inte.
Vad vet jag.
Hoppas verkligen hon går en ljus framtid till mötes.
Jag kunde inte hjälpa henne med detta.
Men jag tycker hon förtjänar det.
Både hon och hennes dotter.
I feel sorry...
Förlåt mig!
The end.
Slut.
Jag klarade inte av situationen som sådan och kände mig otillräcklig som pojkvän. Bland annat borde jag vid några tillfällen funnits där vid hennes sida och det gjorde jag inte.
Dåligt.
Dåligt av mig, mycket dåligt till och med.
Att det sedan under fyra månader inte direkt varit en dans på rosor har väl sin del i mitt beslut.
"Smekmånaden" var över på två-tre veckor och efter det har det mestadels handlat om problem från min eller hennes sida.
Visst, det är då man ska finnas där för varandra.
Men det blev inte riktigt på det viset.
Jag tycker hon är en supergo tjej och jag vet att hon tycker jag är en supergo kille.
Synd då att jag inte orkar leva upp till mina egna förväntningar.
Dessutom måste jag tänka på min lilla tjej, hon är alltid nummer ett för mig.
Den situationen jag hade dragit in henne i om jag stannat kvar skulle inte vara rättvis mot henne, hon hade inte kunnat få 100 procentig uppmärksamhet och det SKA hon ju naturligtvis ha.
Lillan är viktigast och bland annat därför får det bli på det här viset.
Jag bröt upp med henne även om jag tycker mycket om henne.
Jag gjorde det för min egen skull.
Jag gjorde det för hennes skull.
Jag gjorde det framförallt för min lilla prinsessas skull.
För min skull =
"Jag kommer enkelt undan de problem som medföljt" - "Jag är inte tillräckligt stabil i mig själv och mådde inte 100 procentigt bra med det som var" - "Dålig ursäkt kanske, men sant" - "Jag känner mig usel, värdelös och dålig".
För hennes skull =
"Hon behöver en stabil pojkvän som kan ge henne den kärlek och stöd hon förtjänar" - "Hon är värd bättre än mig helt enkelt".
För prinsessans skull =
" Behövs det någon förklaring?".
Ny erfarenhet
Aldrig tidigare har jag brutit upp med en tjej som jag tycker om.
Alltså att JAG har brutit upp trots att jag fortfarande är "förälskad" i kvinnan.
Det känns sjukt.
Det känns konstigt.
Det känns jobbigt.
Det känns overkligt.
Det känns helt enkelt.
Jag tycker synd om henne.
Obegriplig bakgrund och sedan skapar jag ett hopp och ett ljus i hennes tillvaro, som jag sedan flyr från.
Dåligt.
Men.
Jag mår inte helt bra själv så kanske är det ändå det enda rätta.
Kanske.
Kanske inte.
Vad vet jag.
Hoppas verkligen hon går en ljus framtid till mötes.
Jag kunde inte hjälpa henne med detta.
Men jag tycker hon förtjänar det.
Både hon och hennes dotter.
I feel sorry...
Förlåt mig!
Strul eller Casa
Alltid, nu för tiden, lika svårt att komma på vad man ska skriva om.
Men vad faan spelar det för roll, vem i helsingland läser skiten.
Casanova eller kärleksbekymmer eller tomhet?
Det är allt frågan det, men svaret det har jag inte - men jag önskade jag hade det.
Kul att någon som jag känner väl vill dejta en annan som jag känner ganska väl. Blir lite av en kontaktförmedlare och det är väl bland annat det en casanova ska klara av.
Önskar annars att en av polarna snart hittar någon att kalla sin flickvän, det känns både som det är dags snart och att han är värd detta OCH det kommer att lösa sig. Förhoppningsvis mer snart än man kan ana.
Vad gäller fotbollen så var det väl ingen större överraskning att Umeå IK besegrade Qbik med 4-0 på Tingvalla i onsdags. Mest anmärkningsvärda kanske var att UIK såg ändå ganska bleka ut med deras mått mätt. 1 380 personer såg matchen, ganska kul i och för sig.
Champions League semifinal mellan Chelsea och Liverpool - hur kul och spännande som helst. Tror faktiskt dessutom att "vi" har en klar chans att nå finalen i Aten. Reprismatch mot Milan vore att önska.
Casanova eller bara struligheter....
Kanske läge att lägga ner allt och starta om, eller vad får man för tips?
Såg min prinsessa senast på skärtorsdagen, det är nio dagar sedan, en evighet med andra ord.
Imorgon hämtar jag henne.
Det ska bli underbart, hoppas bara hon mår bra och är kry.
Naglarna - är de klippta den här gången eller är de en halvmeter långa som vanligt.
Skitig? Allt återstår att se, hoppas bara hon har det bra där hon är - vad mer kan jag göra eller hoppas på?!
Kanal 5 gör en ny satsning.
En massa "sjuka" människor som ska klä av sig nakna inför kameran.
Det värsta är att det säljer och vet du vad - både du och jag kommer säkert att titta på skiten.
Örk... vad låga vi är...
Casanova?
Jo, det var ju det som var frågan den här gången.
Sköt om er...
Men vad faan spelar det för roll, vem i helsingland läser skiten.
Casanova eller kärleksbekymmer eller tomhet?
Det är allt frågan det, men svaret det har jag inte - men jag önskade jag hade det.
Kul att någon som jag känner väl vill dejta en annan som jag känner ganska väl. Blir lite av en kontaktförmedlare och det är väl bland annat det en casanova ska klara av.
Önskar annars att en av polarna snart hittar någon att kalla sin flickvän, det känns både som det är dags snart och att han är värd detta OCH det kommer att lösa sig. Förhoppningsvis mer snart än man kan ana.
Vad gäller fotbollen så var det väl ingen större överraskning att Umeå IK besegrade Qbik med 4-0 på Tingvalla i onsdags. Mest anmärkningsvärda kanske var att UIK såg ändå ganska bleka ut med deras mått mätt. 1 380 personer såg matchen, ganska kul i och för sig.
Champions League semifinal mellan Chelsea och Liverpool - hur kul och spännande som helst. Tror faktiskt dessutom att "vi" har en klar chans att nå finalen i Aten. Reprismatch mot Milan vore att önska.
Casanova eller bara struligheter....
Kanske läge att lägga ner allt och starta om, eller vad får man för tips?
Såg min prinsessa senast på skärtorsdagen, det är nio dagar sedan, en evighet med andra ord.
Imorgon hämtar jag henne.
Det ska bli underbart, hoppas bara hon mår bra och är kry.
Naglarna - är de klippta den här gången eller är de en halvmeter långa som vanligt.
Skitig? Allt återstår att se, hoppas bara hon har det bra där hon är - vad mer kan jag göra eller hoppas på?!
Kanal 5 gör en ny satsning.
En massa "sjuka" människor som ska klä av sig nakna inför kameran.
Det värsta är att det säljer och vet du vad - både du och jag kommer säkert att titta på skiten.
Örk... vad låga vi är...
Casanova?
Jo, det var ju det som var frågan den här gången.
Sköt om er...
Liverpool FC till Karlstad
Äntligen lite positiva nyheter.
Liverpool FC besöker Karlstad under perioden 22-24 augusti 2007.
Visserligen "bara" reservlaget, men det är inga dåliga killar vi snackar om där.
På torsdagen den 23 augusti spelar laget mot Karlstad BK på Tingvalla IP.
Bara några dagar innan är de i Norge och ska spela en match i Halden.
Och det är väl inte svårt att gissa vart jag befinner mig då.
Suveränt, underbart, äntligen...
Påminnelse:
Spelare som Jamie Carragher, Steven Gerard och Michael Owen är fostrade hela vägen genom The Reds fotbollsakademi... Så vem är nästa stora stjärna? Han spelar antagligen på Tingvalla IP den 23 augusti.
Mötet med Säffle-Johansson
Min morfar blev svensk juniormästare i tungviktsboxning 1931 och 1932.
Medaljerna stoltserade på väggen över hans bruna sekretär i sovrummet och mellan dem satt ett diplom från att han gått en EM-match 1934.
Min morfar hette Henry och föddes den 20 maj 1913 och gick ur tiden den 20 december 1994.
Han var en stor man på många sätt min morfar.
110 kilo tung och 205 centimeter över havet och labbar stora som mattallrikar.
Sen var han ju min morfar också, min fadersgestalt.
Under andra världskriget hamnade han i finkan snubben. Han lämnade sin post vid gränsen till Norge för att vara med när hans första av tre barn skulle födas, min numera bortgångne morbror.
Tyckte ändå att det var rätt av honom - vem hade inte gjort det, lämnat sin post alltså. Två veckors arrest blev straffet. Hade det inte varit bättre att skicka min morfar tillbaka till sin post vid gränsen istället?
Jaja, de var väl inte så logiska på den tiden heller.
Åter till boxningen för fårfarmare Henry från Arvika.
Han tränade i Säffle och fick betala alla sina resor och tävlingar själv, till och med EM-fajten mot legenden Olle Tandberg.
Mer rutinerade Tandberg hade naturligtvis inga som helst problem att besegra unge Säffle-Johansson. Matchen var över på mindre än fyrtio sekunder. Ett käftsmäll och sen var det tack och adjö från finrummet, faktiskt för alltid.
Min morfar slutade att boxas efter Tandberg-matchen.
Jag minns hans historier från förr och hans förmaningstal till mig när jag som 12-åring ville gå i hans fotspår och ta upp boxningen i familjen igen.
Det var blankt NEJ.
Sportens utveckling hade naturligtvis blivit till det bättre, med mjukare handskar, susp och huvudskydd. Men samtidigt hade slagen blivit hårdare i nutid allt eftersom tekniken förbättrades.
Jag fick helt enkelt inte ens prova på och min morfar lyssnade jag verkligen på.
För att inte tala om våra resor till släktingar i Dalarna.
Det kunde handla om vansinnesgrejer i speed och omkörningar, säkert dessutom utan bilbälten, fast den detaljen minns jag inte så noga.
Jo, en gång när jag låg och läste, säkert Kalle Anka, i baksätet och han tvingades tvärnita för något vägbygge som var dåligt skyltat innan vänsterkurvan. Då föll jag handlöst ner på golvet i hans bruna, relativt fula, Ford.
Min morfar vände sig om till mig med ett leende utan att ens veta hur det gick med mig, så sa han:
- Vad letar du efter, har du tappat något?
Sen skrattade han som han brukade göra.
Den resan berättade vi aldrig för min mamma.
Annars handlade det mest om en tjatig snorunge som redan efter en mil frågade hur långt det var kvar, trots att det var minst sjutton mil att se fram mot.
Han var snäll min morfar.
Jag var hans favoritbarnbarn, i alla fall verkade det så och jag kände det väl mer eller mindre på det viset.
Han var verkligen något att se upp till, en riktig fadersgestalt.
Med all säkerhet kommer jag att minnas den där kvällen den 20 december 1994 i alla tider.
Jag var fotbollstränare och det var träning med laget.
Klockan var 20.23.
Då kände jag något konstigt i magen och lämnade över rodret till min assisterande tränare och gick ut i omklädningsrummet. Där lade jag mig på en bänk och stirrade upp i taket.
Känslan jag fått i maggropen var att min morfar tog farväl av mig, den där tiden klockan 20.23.
Fem minuter senare lämnade han jordelivet och återförenades med min mormor, som gick bort 1981.
Läbbigt.
Men.
Ändå en skön känsla på något sätt.
Min morfar, Henry, såg till att jag fick ett sista möte med honom.
Ett möte som kommer att sitta kvar i minnet livet ut.
Medaljerna stoltserade på väggen över hans bruna sekretär i sovrummet och mellan dem satt ett diplom från att han gått en EM-match 1934.
Min morfar hette Henry och föddes den 20 maj 1913 och gick ur tiden den 20 december 1994.
Han var en stor man på många sätt min morfar.
110 kilo tung och 205 centimeter över havet och labbar stora som mattallrikar.
Sen var han ju min morfar också, min fadersgestalt.
Under andra världskriget hamnade han i finkan snubben. Han lämnade sin post vid gränsen till Norge för att vara med när hans första av tre barn skulle födas, min numera bortgångne morbror.
Tyckte ändå att det var rätt av honom - vem hade inte gjort det, lämnat sin post alltså. Två veckors arrest blev straffet. Hade det inte varit bättre att skicka min morfar tillbaka till sin post vid gränsen istället?
Jaja, de var väl inte så logiska på den tiden heller.
Åter till boxningen för fårfarmare Henry från Arvika.
Han tränade i Säffle och fick betala alla sina resor och tävlingar själv, till och med EM-fajten mot legenden Olle Tandberg.
Mer rutinerade Tandberg hade naturligtvis inga som helst problem att besegra unge Säffle-Johansson. Matchen var över på mindre än fyrtio sekunder. Ett käftsmäll och sen var det tack och adjö från finrummet, faktiskt för alltid.
Min morfar slutade att boxas efter Tandberg-matchen.
Jag minns hans historier från förr och hans förmaningstal till mig när jag som 12-åring ville gå i hans fotspår och ta upp boxningen i familjen igen.
Det var blankt NEJ.
Sportens utveckling hade naturligtvis blivit till det bättre, med mjukare handskar, susp och huvudskydd. Men samtidigt hade slagen blivit hårdare i nutid allt eftersom tekniken förbättrades.
Jag fick helt enkelt inte ens prova på och min morfar lyssnade jag verkligen på.
För att inte tala om våra resor till släktingar i Dalarna.
Det kunde handla om vansinnesgrejer i speed och omkörningar, säkert dessutom utan bilbälten, fast den detaljen minns jag inte så noga.
Jo, en gång när jag låg och läste, säkert Kalle Anka, i baksätet och han tvingades tvärnita för något vägbygge som var dåligt skyltat innan vänsterkurvan. Då föll jag handlöst ner på golvet i hans bruna, relativt fula, Ford.
Min morfar vände sig om till mig med ett leende utan att ens veta hur det gick med mig, så sa han:
- Vad letar du efter, har du tappat något?
Sen skrattade han som han brukade göra.
Den resan berättade vi aldrig för min mamma.
Annars handlade det mest om en tjatig snorunge som redan efter en mil frågade hur långt det var kvar, trots att det var minst sjutton mil att se fram mot.
Han var snäll min morfar.
Jag var hans favoritbarnbarn, i alla fall verkade det så och jag kände det väl mer eller mindre på det viset.
Han var verkligen något att se upp till, en riktig fadersgestalt.
Med all säkerhet kommer jag att minnas den där kvällen den 20 december 1994 i alla tider.
Jag var fotbollstränare och det var träning med laget.
Klockan var 20.23.
Då kände jag något konstigt i magen och lämnade över rodret till min assisterande tränare och gick ut i omklädningsrummet. Där lade jag mig på en bänk och stirrade upp i taket.
Känslan jag fått i maggropen var att min morfar tog farväl av mig, den där tiden klockan 20.23.
Fem minuter senare lämnade han jordelivet och återförenades med min mormor, som gick bort 1981.
Läbbigt.
Men.
Ändå en skön känsla på något sätt.
Min morfar, Henry, såg till att jag fick ett sista möte med honom.
Ett möte som kommer att sitta kvar i minnet livet ut.