dennisjohansson75

Min morfar blev svensk juniormästare i tungviktsboxning 1931 och 1932.
Medaljerna stoltserade på väggen över hans bruna sekretär i sovrummet och mellan dem satt ett diplom från att han gått en EM-match 1934.
Min morfar hette Henry och föddes den 20 maj 1913 och gick ur tiden den 20 december 1994.
Han var en stor man på många sätt min morfar.
110 kilo tung och 205 centimeter över havet och labbar stora som mattallrikar.
Sen var han ju min morfar också, min fadersgestalt.
Under andra världskriget hamnade han i finkan snubben. Han lämnade sin post vid gränsen till Norge för att vara med när hans första av tre barn skulle födas, min numera bortgångne morbror.
Tyckte ändå att det var rätt av honom - vem hade inte gjort det, lämnat sin post alltså. Två veckors arrest blev straffet. Hade det inte varit bättre att skicka min morfar tillbaka till sin post vid gränsen istället?
Jaja, de var väl inte så logiska på den tiden heller.

Åter till boxningen för fårfarmare Henry från Arvika.
Han tränade i Säffle och fick betala alla sina resor och tävlingar själv, till och med EM-fajten mot legenden Olle Tandberg.
Mer rutinerade Tandberg hade naturligtvis inga som helst problem att besegra unge Säffle-Johansson. Matchen var över på mindre än fyrtio sekunder. Ett käftsmäll och sen var det tack och adjö från finrummet, faktiskt för alltid.
Min morfar slutade att boxas efter Tandberg-matchen.

Jag minns hans historier från förr och hans förmaningstal till mig när jag som 12-åring ville gå i hans fotspår och ta upp boxningen i familjen igen.
Det var blankt NEJ.
Sportens utveckling hade naturligtvis blivit till det bättre, med mjukare handskar, susp och huvudskydd. Men samtidigt hade slagen blivit hårdare i nutid allt eftersom tekniken förbättrades.
Jag fick helt enkelt inte ens prova på och min morfar lyssnade jag verkligen på.

För att inte tala om våra resor till släktingar i Dalarna.
Det kunde handla om vansinnesgrejer i speed och omkörningar, säkert dessutom utan bilbälten, fast den detaljen minns jag inte så noga.
Jo, en gång när jag låg och läste, säkert Kalle Anka, i baksätet och han tvingades tvärnita för något vägbygge som var dåligt skyltat innan vänsterkurvan. Då föll jag handlöst ner på golvet i hans bruna, relativt fula, Ford.
Min morfar vände sig om till mig med ett leende utan att ens veta hur det gick med mig, så sa han:
- Vad letar du efter, har du tappat något?
Sen skrattade han som han brukade göra.
Den resan berättade vi aldrig för min mamma.

Annars handlade det mest om en tjatig snorunge som redan efter en mil frågade hur långt det var kvar, trots att det var minst sjutton mil att se fram mot.

Han var snäll min morfar.
Jag var hans favoritbarnbarn, i alla fall verkade det så och jag kände det väl mer eller mindre på det viset.
Han var verkligen något att se upp till, en riktig fadersgestalt.

Med all säkerhet kommer jag att minnas den där kvällen den 20 december 1994 i alla tider.
Jag var fotbollstränare och det var träning med laget.
Klockan var 20.23.
Då kände jag något konstigt i magen och lämnade över rodret till min assisterande tränare och gick ut i omklädningsrummet. Där lade jag mig på en bänk och stirrade upp i taket.
Känslan jag fått i maggropen var att min morfar tog farväl av mig, den där tiden klockan 20.23.
Fem minuter senare lämnade han jordelivet och återförenades med min mormor, som gick bort 1981.
Läbbigt.
Men.
Ändå en skön känsla på något sätt.

Min morfar, Henry, såg till att jag fick ett sista möte med honom.
Ett möte som kommer att sitta kvar i minnet livet ut.