dennisjohansson75

" Nu är råttet mågat "

Din jävla tjockis eller ska vi kalla dig för fetis eller kanske bara kraftig.
Jaja, större än normalt byggd det är du i alla fall.
Men.
Jag återkommer till dig längre ner.

För bara ett par veckor sedan gjorde jag slut med en kvinna trots att jag gillade henne.
Du kan läsa om det i en tidigare text.
Men omständigheterna kring det hela gjorde det omöjligt för mig att satsa i relationen.
Jag önskade henne lycka till och sa till henne att jag hoppas hon hittar någon man som är tillräckligt stark för att klara av den situationen det hela handlar om.
Hon var ju naturligtvis skitledsen och besviken.
Det fanns drömmar hos henne, stora drömmar, som jag bara sparkade undan med mitt avslut.
Men.
Hon hade inte sorg länge.
För redan nu har hon skaffat sig en ny karl.
Det fick jag reda på i morse.
Kanon.
Underbart.
Jag hoppas verkligen för hennes och hennes dotters skull att detta fungerar och jag hoppas lika mycket på att killen har ett starkt psyke och tål påfrestningar.
För de kommer.
"Smekmånaden" är över på max två veckor, sen är det verklighet.
Jag hoppas för de både tjejernas skull att detta är en lyckoträff.
Jag skulle faktiskt bli riktigt glad för hennes skull om det var så.
Som medmänniska så vet jag vad hon varit med om och hon behöver en stark, trygg karl att luta sig mot.
Det vore riktigt fint om det var så, för jag var inte tillräckligt stark.
Jag har ju liksom nog med mitt eget, i alla fall kändes det så då.
Nej, jag ångrar inte mitt beslut.
Nej, jag är inte bitter på den snabba framfarten.
Jag säger helt enkelt nallekram och lycka till.

I helgen som var hade jag lillan hemma från fredag till söndag.
Jag var arbetsfri helt och hållet, vilket innebar att jag äntligen fick chansen att umgås med prinsessan fullt ut.
Vi hade en underbar helg tillsammans.
Myskväll både fredag och lördag och söndag.
Och en massa bus hela dagarna.
En jäkligt bra familjehelg med andra ord och inget saknades.

Jo, förresten.
På lördag morgon saknade jag min mikro.
Under fredagskvällen när jag skulle värma upp lite välling till lillan så bara small det och det slog gnistor kring den gamla goa kompisen.
Av rena turen var inte prinsessan i närheten och det var heller inget som fattade eld.
Men sladden ur och mikro ut, det var liksom inget annat att välja på.
Och utan mikro med småbarn i huset är ingen höjdare.
Så jag tog tag i saken omgående och köpte en ny jäkel, faan de är ju dyra ju.
Tolv hundra spänn för en mikro av normal kvalité och tre års försäkring, hujedamej.
Men varför klaga.
Nu får ju stumpan sin välling igen.
Och jag säger med falska tårar adjö till en familjemedlem jag haft sedan jag flyttade hemifrån för 15 år sedan. Men det är underbart med nytt också, bara det fungerar.

Ok.
Tillbaka till den där jäkla tjockisen.
Faktiskt så handlar detta stycke om mig själv helt och hållet kan man säga (helt och hållet - finurligt va).
För en vecka sedan var jag och tog hälsoprover.
De visade ju ungefär som jag befarat, en del faktiskt lite bättre än väntat men det fanns även bitar i det hela som var riktigt alarmerande.
Jag har dunderhögt blodtryck.
Kolesterolvärdena var farligt nära diabetesgränsen.
Och jag väger .... på tok för mycket.
Det var så pass illa att företagsläkaren kopplades in akut och efter samtal med min chef så ordnades en hel del åtgärder för att jag ska komma på fötter igen.
Grejen är den att jag inom två år vid fortsättning i samma anda som nu troligen är död.
Alarm med andra ord.
Jag mår ju inte bra med mig själv och har så inte gjort på exakt 15 år och för att få må bra måste jag ner i vikt.
Men jag ser ett steg längre och då tänker jag inte på mig själv.
Hur skulle det gå för prinsessan om hon blev av med sin pappa på detta sätt. Hon behöver mig och hon behöver mig pigg.
DET om något är motivation nog för min del.
Min chef är en bra chef i dessa lägen.
Citat:
- Ta de behandlingar och gör de åtgärder som behövs, men underrätta mig. Självklart ska vi hjälpa till med detta så länge vi kan hjälpa till.
Tack och bock.
Omgående på hälsokontrollen och efter att vi pratat med min chef så ordande sköterskan en träff med dietist och bokade tid hos företagsläkaren. Dessutom fick jag en extra fystimme i veckan av chefen, vilket innebär att jag på arbetstid får träna två timmar per vecka - med betalning.
Avundsjuka uppstod.
Men vad faan.
- Ska vi byta kropp - vilket jävla skitsnack, stötta istället, sa jag argt och reste mig upp och lämnade mina arbets"kamrater" med ryggen vänd.
Självklart gav det dem en tankeställare, för vem faan vill byta till den här jävla kroppen.
De kom och bad om ursäkt på ett seriöst sätt och nu har jag dem med mig istället, nästan så de skulle unna mig tre fystimmar per vecka - eller kanske inte ändå.
Hur som helst.
Jag besökte dietisten för första gången idag.
Det gav motivation.
Det gav såpass mycket att jag tänker göra ett seriöst försök och med hennes hjälp ska kilon trilla. I alla fall är det tänkt så.
Vi gjorde upp ett matschema med tider för måltider och vad som ska finnas med vid dessa tillfällen.
Det var stor skillnad mot vad jag har idag.
Mycket stor skillnad.
Dessutom ska jag träna minst 30 minuter på gym eller på min egen testcykel under två veckor, en gång per vecka.
Låter förjäkla futtigt, men enligt dietisten ska det tillsammans med kosten ge resultat redan på ett par veckor.
Otroligt om det funkar.
Både jag och prinsessan skulle fira med ett knäckebröd.
Jag är helt enkelt FÖR överviktig.
Jag har vetat om det sedan jag var 18 år, nu är jag 32.
Jag har vetat om det men inte gjort något åt det, mer än några sporadiska försök.
Nu behöver jag din stöttning.
Jag vill fixa det här, för jag vill se min dotter växa upp och jag vill må bra när jag går ut på dagarna.
Du kan hjälpa mig.
Istället för att fråga om vi ska ta en pizza så kan du föreslå att vi tar en grillkväll med kortspel.
Det är tydligen bra mat för min del.
Hjälp till med detta och jag är dig evigt tacksam och ge faan i att håna mig för det är inte rätt medicin och du hjälper inte till ett dugg.
Du får gärna käka pizza - men försök undvika det och dricka i mitt sällskap.
Du gör mig och lillan en jättetjänst om du gör på detta vis.
Och du - det är inte roligt om du på skämt frågar om jag vill beställa pizza med dig. Det är tyvärr slut med det nu.
Men som sagt.
Grillar med mera det är helt okej.
Dessutom är det förbannat gott att grilla kött.
Eller hur.
Okej hjälp mig mot 99 kilo nu.
Från idag får det inte finnas några fallgropar, jag måste klara det här.
Annars kan jag vara död om något år.
Prinsessan behöver sina föräldrar, hon behöver sin pappa.
DET är en bra motivation.

Faan för 15 år sedan tränade jag handboll på elitnivå.
Nio pass per vecka plus en till tre matcher.
Jag gjorde bannemej inget annat än åkte tåg, buss, var i skolan, åt mat, tränade och sprang på dass såklart.
Jo jag hade ju ett stadigt fast förhållande.
Det brakade ungefär samtidigt som jag slutade tvärt med att träna.
Men jag käkade lika mycket ändå som jag gjorde när jag tränade.
Snabbt gick det som det gick.
Jävla tjockis.
Degen.
Hur dömer du din feta jävel.
Ja citaten kan radas upp.
Det sista var i samband med den sista seriösa match jag gjorde som fotbollsdomare. Visserligen fick killen som var femton år ett års avstängning från all fotboll, vilket gjorde att han helt slutade med sporten. Men vad är det för tröst när jag själv mådde så dåligt av att veta att jag gjort en kanonmatch och ändå bli kallad för din feta jävel att jag slutade döma fotboll.
Eller ännu värre.
För ett halvår sedan på lillans dagis, hos de större barnen på grannavdelningen.
De stod vid staketet och pekade.
" Kolla vilken tjockis "
Barn ljuger inte sägs det och det var kvitto nog.
Visserligen blev jag arg på dessa barn och tillrättavisade dem såpass att de numera inte säger sånna saker om mig i alla fall. Och troligen har fröknarna hjälpt till med att uppfostra barnen efter den händelsen.
Men om jag är glad.
Knappast.
Du ser ju själv.
Allt det dumma som vi säger till varandra, även om vi "skämtar" ättsar sig fast i själen och man mår piss i år efteråt.
Och då menar jag verkligen piss.
Kom jag inte ihåg det skulle jag inte skriva det här, eller hur.
Hur som helst.
Varför slutade jag spela handboll?
Jag var ju duktig på handboll, varför slutade jag?
Den frågan har jag ställt mig själv massor av gånger.
Fast idag spelar det ju ingen roll.

Idag finns det ingen återvändo.
Jag måste kämpa.
Jag måste få stöd av dig.
Jag får stöd av dietisten, gymledaren, hälsosköterskan, företagsläkaren, chefen, arbetskamraterna.
Ändå känner jag mig ensam.
Men nu jävlar.
NU JÄVLAR!
Den här gången är ensam stark och jag ska fanimej klara den här skiten.
För annars är det slut.
Inget mer:
- Jävla tjockis.